Bloggtankar om det ena och det andra

Alldeles nyss började det, livet, som du kan se på denna hemsida. Alldeles nyss var jag liten, ung, lite lagom mogen. Känner ni igen det, tjatar jämt om det, lite åldersnoja kanske..

Och nu en rejäl påminnelse om att tid är utmätt och att man faktiskt inte vet var slutet på mätstickan finns..

Har varit med om en mycket omskakande upplevelse, fick en sk TIA-attack i lördags, dvs en minipropp i hjärnan som snabbt upplöses, men som är ett allvarligt varningstecken för en ev kommande stor stroke om man inte gör något. Blev inlagd på sjukhus till min egen stora häpnad.

Här kommer ett citat från det jag skrev för att lätta på trycket när jag låg inlagd:

"Sitter och skriver detta på Vrinnevisjukhuset, en ljuvligt solig och varm första maj där utanför. Dock här sitter jag, i ett kort ögonblick i lördags med domnad arm och fot, förvandlad till ett offer, eller till en sjukling.

 En som fått en TIA attack och hamnat på sjukhus, genomgått den ena röntgen efter den andra. Hjärtkoll, ultraljud på halsartärerna, magnetkameraröntgen. En sådan är en väldig tingest från yttre rymden känns det som, man ligger på en brits som surrande sväljs av maskinens båge. Fick kontrastvätska i en åder, en förtärande hetta spreds ögonblickligen i kroppen genom blodet. Man inser plötsligt att man är en kropp, en biologisk varelse som består av blod och kött, ådror och hjärna. Jaget Bitte tas ifrån en och man inser att denna kropp kan svika ens jag och gå sönder. Även jag är dödlig. Och kanske alltför snart..

 NEJ, jag vill inte tänka så. Imorgon operation, de ska skära upp halspulsådern och helt frankt rensa ren den. Ska vara en operation för att rädda mig från kommande stroke, men just nu känner jag en lätt fasa för iden att skära upp ådern. Eller inte bara en lätt fasa, utan en viss oro.

Försöker jobba på det, har ju själv snusförnuftigt sagt till folk hur viktigt det är att se positivt på saker och ting. Fick en uppmuntrande bild från Christian igår, på Blossa liggande på rygg i sin korg, med tassarna spretande. En sida ur hennes handbok "konsten att inte oroa sig" . Log åt den hela kvällen i går, ska ha den på näthinnan under operationen imorgon ."

 Det blev ingen operation dock, ställdes in på onsdagen när jag var tvättad och klar med nålar i armvecket, man hade kommit fram till att risken var för stor för att uppväga fördelarna. Jag var ett gränsfall. Fick åka hem med en påse mediciner istället, i hemlighet rätt lättad över det. Men rätt snopen också, hade jobbat på mitt mindset hela dygnet, att INTE planera för begravning utan tro på framtiden.

Nu är jag tillbaka hemma, känner mig som vanligt, förutom en viss yrsel, men ingenting är ändå som vanligt. Ingenting kommer nånsin att bli som vanligt igen, iallafall inte det gamla som-vanligt-vanligt, om ni förstår vad jag menar.

Jag vet inte om jag blev klokare, och om jag blev det är jag inte säker på att jag ville bli det..

Jo, så passerar man ännu en gräns, blir en 60+are kanske det heter nuförtiden. Inte så dumt uttryck, låter positivt med plus, och dessutom kan man vara det ett antal år nu, och sluta fylla år. Ja, alltså, missförstå mig rätt, själva födelsedagen är kul, jag gillar att bli lite ståhejad om eller som James Nottingham uttryckte det i sitt grattisinlägg på facebook, "get spoilt rotten". Engelska språket har så många bra uttryck.

Har redan blivit bortskämd lite, med frukostsemla och present, en dag på SPA med middag efter. Mmm. Ska bli trevligt. Och ikväll kommer sönerna och hämtar oss för restaurangbesök, inte dumt det heller. Unnade mig också en lite förlängd ögonshoppinglunch, och sen en långpromenad med Blossa i värmade solsken, ackompanjerad av fågelkvitter.

Man känner livet i sig, med Astrid Lindgrens ord.

Tänkte också lite filosofiskt över livet och dess långa korthet. Det känns som om man hunnit med många ting, levt många olika liv  i ett, från barndomens trygga lekar , till tonårens stormar och sökande, vuxenlivets glädje och sorger. Barnen, pojkarna, mina underbara pojkar, unga män nu. Jobb och vardag, resor och fest, vänner och hundar och hästar. Även sorg förstås, och misslyckanden, skilsmässa, död som skiljer en från nära och kära. Och ändå så kort, som ett ögonblick bara, är alla dessa liv.

Och än har jag någon, gamla mor, snart 92, som kommer ihåg hur jag såg ut som liten storögd tös, och som ännu kallar mig "min lilla Bitte". Det gör mig rätt ödmjuk.

"Many people look forward to the New Year for a new start on old habits" eller "Många människor ser fram emot nyåret för att få en ny start på gamla vanor".

Är väldigt förtjust i ordspråk och andra kluriga tankar om livet uttryckta på finurliga sätt som får en att tänka. Hittade detta på www.livet.se

Satt sen  och reflekterade över året som gått, och framför allt kanske om hösten som var tung , både arbetsmässigt och på en del andra sätt. Och som vanligt, vid denna tid på året, när man vilat upp sig lite mentalt, så är man (jag) redo att tro på framtiden igen.

Jo, nu på nya året, DÅ ska jag ta itu med livet! Jag ser framför mig hur jag arbetar lagom mycket, kan strecka dagar att jobba hemifrån med att läsa och skriva (ett råd som jag ger "mina" chefer som jag är chef över, och som en del av dem faktiskt följer och säger att det är jättebra!) Jag ser också för mig hur lugn och trevlig och inte alls irriterad och upphetsad jag nu kommer att vara, och hur vänliga kloka råd jag ska ge folk runt mig, som de tar emot med stor tacksamhet..

Jag kommer att äta och motionera lagom mycket, kramas mycket med mannen, träffa sönerna ofta och träna min hund i alla möjliga färdigheter. Jag kommer att lära mig mycket nytt och känna mig glad och pigg! Kanske rentav bli lite yngre på kuppen.

På liknande vis har jag tänkt många år, och sen har de gamla vanorna tagit ny fart. Har lärt mig av Bill Martin, min kloke vägledare, att det finns inget som sitter fast så hårt som ens mentala bilder och vanor, och vill man förändra dem så måste man VERKLIGEN jobba på det och vilja det på riktigt.

Så jag kanske borde hitta något av allt detta önskvärda som jag verkligen kan börja med, och sen träna på det var dag tills det BLIR ett nytt sätt att leva. Vi får se! Jag börjar att jobba på den tanken iallafall! Det får bli mitt nyårslöfte!

Så nu har ett år gått igen.. ja, något man säger allt oftare känns det som..börjar bli en sån där tråkig vuxen som alltid säger så, allt oftare känns det som. Börjar bli..tja, kanske jag är ganska vuxen på riktigt nu, tillochmed lite övervuxen kanske.

Samla vuxenpoäng, brukar dom där trettioplussarna säga, med fasa och stolthet. Kan väl gå med på att jag nog är en fullpoängare vid det här laget. Hur kul nu det är..

Ja, man har inte roligare än man gör sig.. även de mörkaste moln har en silverkant..att åldras är som att bestiga ett berg, man blir lite andfådd men får mycket bättre utsikt..de bästa åren i livet upplever man dessvärre när man lag t de goda bakom sig..

Jo, jag fyllde sextio året som gick, därav alla lätt panikartade funderingar.

Men det kanske är som en vän sa: Det där med att fylla sextio, det är mycket ståhej och oro innan, men sen känner man sig ungefär som vanligt.

Och så är det nog. 2011 var ett bra år, på det hela..