Bittes betraktelser

29. jan, 2018


Händelse 1-Ute med hunden, blir plötsligt antastad av en "dam" som tror sig veta att just jag hör till de förtappade varelser som inte tar upp hundens "lämningar" efter mig.
Hon skriker och skäller och vägrar lyssna på mig när jag förklarar att detta inte är sant på något vis. Jag är alltid utrustad med bajspåsar och försöker vara en god medborgare genom att se till att ingen behöver trampa i min hunds rester. Och detta är faktiskt sant!
Men damen ifråga hör till gruppen "Messersmittar" som tycker sig alltid ha rätt ,veta allt , kunna bestämma vem som är en syndare och dessutom ta sig rätten att skrika och skälla utan anledning.
Händelse 2-en halv dag efter händelse 1.
På ett möte med ca 40-talet människor när plötsligt en mötesdeltagare faller till golvet med ett skrik och slutar andas! På nolltid sitter två människor intill honom, gör bröstkompressioner medan en tredje räknar antalet och en fjärde ringer ambulans. 
När den mycket snabbt kommer har den fallne börjar andas igen, och nu tar proffsen vid. De är underbara, trygga, säkra och allt gick bra till slut.
Dessa två händelser ur det enkla vardagslivet visar så tydligt både varför det så lätt blir hatgrupper, förföljelser och i värsta fall dödande, och också varför det trots allt är så att världen har blivit väldigt mycket bättre sedan jag var liten, och också fortsätter bli det, som man kan se och lära av all statistik.
Låt oss fortsätta stödja de krafter som ser till att vi tar ansvar, räddar varandra och kramar varandra, och låt oss vända ryggen åt "trollen" , även om de kommer i så simpla skepnader som skällande oförskämda tanter. 
Kram på er! Och minns vad som har hänt i historien när trollen fick råda!

1. jan, 2018

Många nyår har man firat vid det här laget. Eller kanske inte alltid firat alltid, precis, men varit med om. Minns inte att det var så himla speciellt när jag var liten, klarade nog inte ens att vara vaken över tolvslaget då. Är rätt kvällstrött fortfarande faktiskt, och minns med viss fasa hur kämpigt det var när man som tonåring förväntades vaka och festa hela natten. Bilder stiger upp i mitt inre, av en mycket kall nyårsnatt, minst minus 20, då jag stod i en stenfrusen telefonkiosk (ni kan googla på det ordet, ni under 60) iklädd en kortkort kjol och en vit kortkort fuskpäls över mina nylonstrumpeklädda ben, och försökte ringa till nån, oklart vem, utan svar. Brrr! 
En annan iskall nyårsnatt inträffade på sjuttiotalet, då min rätt nyblivna man och jag firade vårt första nyår i vårt nybyggda hus på landet. Minus 40 grader var det då, i Svealand, vilket nog inte hänt nån gång efter det. Vi gick ut för att känna hur kallt det är när det är minus 40, och jag minns tydligt den fullkomliga tystnaden. Den isiga rymden kändes nära, kylan högg i ansiktet och frosten lade sig snabbt över ögonfransarna. Våra gästers bil var totaldöd, så det blev att sova över hos oss. Som tur var fungerade vårt värmesystem bra.
Sen många härliga nyår med min kusin och hennes familj, ibland hos oss, ibland hos dem. Nyårsraketer hade vi alltid, till barnens enorma förtjusning. 
Nu på senare år har vårt nyårsfirande mest krympt till en tvåmansföreställning, (eller tre, med Blossa)men vi brukar klara 12-slaget iallafall. 
Blossa vilar för säkerhets skull lite just nu, så hon ska orka, kanske man skulle följa hennes exempel.
Gott Nytt År på er alla vänner!

15. nov, 2017

Det finns tre stora pooler på vår fina semesteranläggning utanför Marrakech, där vi ska vila ut efter alla äventyr. All inclusive-har jag aldrig varit med om förut, men det betyder att man kan trycka i sig obegränsat med mat och dryck utan att ta fram plånboken varje gång. Betalt innan har vi förstås gjort, men det KÄNNS som gratis och rätt lyxigt att bara peka på vinflaskorna. Stor buffé med massor av mat både morgon, middag och kväll.
På dagarna ska man ligga på vita plastliggstolar runt poolerna. En del som kan det här, är ute tidigt på morgonen och markerar bästa stolarna med sina handdukar, och sen ligger de där och trycker hela dagarna. 
Jag beslutar mig för att prova, och lyckas hitta en ledig stol efter viss möda. Har med mig bok och handduk och solglasögon, rätt proffsigt om jag får säga det själv.
Läser en kvart, lite svårt med solen i ögonen. Och sen domnar bakdelen lite, så jag skruvar mig hit och dit. Ont i ryggen får man ju också, så jag hittar en tröja som jag knölar ihop och placerar bakom ryggen. Nu då! 
Lyckas läsa en kvart till. 
Runt mig ligger folk blickstilla i sina stolar, en del som stora valar uppflutna på land, andra lite benigare. Undrar hur de gör? De kanske har tagit nåt medel som gör dem medvetslösa några timmar?
Plötsligt börjar häftig musik strömma ur högtalarna vid en av bassängerna. Tar det som ursäkt att slippa stolen en stund och går för att se vad som står på. 
Vattengympa! Det är den franska delegationen som intagit poolen och skumpar upp och ner i vattnet till taktfasta tillrop från en entusiastisk ledare. Inte visste jag att fransmän hade såna böjelser. Jag trodde de mest satt på rökiga caféer och tittade svårmodigt på varann.
Jag återgår till stolen och boken en stund till. Tittar på klockan, nu måste jag väl ha legat här flera timmar! Nähä, bara en timme, hjälp! 
Inser att jag nog inte är så bra på det här med badliv, och börjar fundera på om vi kanske borde åka på någon utflykt istället imorgon.

14. nov, 2017


Vet inte riktigt vilka mina förväntningar var när vi gav oss av på den här resan. Dock kan man säga att de förmodligen inte stämde alls, det är svårt att föreställa sig en annan värld i förväg. Vi har tillbringat en vecka på en "road trip" i buss mellan det ena Unescovärldsarvet efter detta andra, och här kommer några bilder från Fès, den gamla kunsgastaden och det kanske mer i Sverige välkända Casablanca. Ett myller av liv, färgstarkt och livfullt har vi mött. Passerat genom jordbrukartrakter, där människor lever i våra ögon ganska fattiga och traditionsbundna liv till storstäder som myllrar av blanka hus och bilar. Marocko är landet där man hoppar tusen år i tiden på en enda dag. Från Fes fantasiska gamla centrum, Medina, fyllt av ytterst smala gränder där man kan möta en fullastad mula, där ordet kopparslagare får en verklig betydelse där dessa flitigt hamrar på sina kopparkärl, och där varje gränd är fylld av saker till salu. Till och med ormtjusare fanns, dock tycker jag att ordet "tjusade" kanske var lite överdrivet. Han hade en liten trumpet om han tutade de stackars ormarna rakt i öronhålen med, och när de sen var stela av fasa kunde han lyfta upp dem och pussa på dem. Hmmm. Till Casablanca, en nästan ny jättemoské med plats för 100 000 troende, men även här färgstarka marknader. Och förstås, Ricks café, om ni nu är gamla nog att ha sett Ingrid Bergman i filmen Casablanca. "Play it again Sam.."

4. nov, 2017


De gula höstlöven knäpper till och faller dansande mot den frostiga marken. Jag står vid mammas och pappas grav, som jag har bäddat in i vackert vintergrönt. Får en sån känsla, att jag stoppar om dem lite, smeker deras kinder och säger "sov så gott". 
Mina annars ganska väl dolda, melankoliska drag slår till med full kraft, och jag hisnar inför livets korthet och evighetens evighet. Känner skuggorna krypa närmare och en tår banar sig väg nerför kinden.
Sen blundar jag istället och plockar fram min favoritbild som jag haft i många år, när jag förlorat mina kära. 
Jag ser pappa stående med nöjd min, i van hand har han mina vackra hästar Samantha och Samiec i varsin grimma. De tittar på mig med spetsade glada öron och blanka ögon. Runt pappas fötter vimlar alla mina labradorer i en glad röra av gult och svart, ja även min allra första hund, lilla dvärgpinschern Pinocchio som avgudade pappa buffar sig fram i röran. 
Och sedan förra året finns även mamma med. Hon vågar inte vara så nära hästarna, utan piper lite ängsligt -Var försiktig, Teddy! till pappa, som bara skrattar. Som han brukade.
Bilden jagar iväg melankolin och ersätter den med nostalgi. Jag torkar tårarna och åker från kyrkogården som ännu badar i höstens gyllenbleka solsken.