29. dec, 2021
Anländer Linköping långt före gryningen. Enligt instruktionerna måste jag vara på plats minst 90 min före avgång, verkar lite överjobbat på en så liten flygplats tänker jag, men eftersom jag gillar att vara ute i god tid så känns det ok. Har sovit några timmar efter att ha ägnat dagen innan åt att fixa covid-pass, plus antigentest plus ha fyllt i hälsoförsäkran på KLM:s sida. Har läst på italienska ambassadens sida vad som krävs och känner mig rätt duktig, där jag står först i den korta kön till incheckningen.
-Och så behöver jag ditt PLF dokument också, säger incheckningsdamen efter att ha bläddrat igenom Bunten med digra intyg.
- ???
Snopet får jag kliva ur kön och börja fylla i detta dokument också. Minst tio sidor. Var bor du, vart ska du, flygplansnummer , stolsnummer, exakt tid för avgång, landning, vilken flygplats mellanlandar du på, exakt tid, adress hemma, adress dit du ska , nationalitet, närmast anhörig…och tusen frågor till. Jag börjar svettas. Tiden går. Efter att nästan ha fyllt i dokumentet färdigt, försvinner all text efter en oförsiktig klickning, och jag får börja om…
Önskar nu att jag av Moder Natur utrustats med ett något större tålamod, för nu är jag nära någon sorts sammanbrott. Ska jag hinna med det f-e planet?
Runt omkring mig sitter många som sliter med samma uppgift, hör jag genom stressdimmorna.
- Vadå adress? Vad menar dom? Vad har du skrivit?
När jag nästan givit upp hoppet om min resa, lyckas jag äntligen fylla i allt rätt, och som genom ett under får jag den eftertraktade koden i min mail.
Stolt äntrar jag planet till slut, känner att jag borde få en bragdmedalj.
Hoppas resten av resan går lite smidigare, och att det förbenade viruset drar vidare och låter oss få tillbaka friheten igen!
Heja!
24. dec, 2021
Tidigare julars ande-får mig att minnas spänningen som liten, att dansa runt julgran med tomten, andlöst veckla upp vackra paket, tryggt omgiven av mamma, pappa, mostrar och morbröder, värme och kärlek.
Mitt-i-livet-julars ande ger mig snö, två söner i spänning, tomtedräkt på, lykta i handen, mamma och pappa, ibland svärföräldrar, glada skratt, familjemys, trygghet, värme och kärlek.
Nuvarande julens ande har stillnat-spänningen och jäktet likaså, men det finns fortfarande kärlek, helt ensam är jag inte, och kvar är dofterna och ljuset. Kanske gnistrande snö och stjärnhimmel, vi får se.
Kommande julars ande-om jag får möta den, kanske ger mig glada barnskratt och spänning igen, kanske trygghet, värme och kärlek också. Håller tummarna för kommande jular i glädje.
Jag har haft sådan tur i livet som fått så mycket av den varan.
Här nedan kommer ett litet "julkort" , vårt årliga julbrev.
Önskar er alla mina vänner en God Jul och ett Gott Nytt År!
28. nov, 2021
Sitter på läktaren i Friends arena och drar upp medelåldern några snäpp. Men det är så häftigt, sån puls, så vackra duktiga hästar, vackra duktiga ryttare, färger, dofter, minnen. Har älskat hästar sen jag föddes, nåt genetiskt tror jag, har ridit, kramat, cyklat miltals för att få se en häst. Ridit många år, aldrig särskilt bra men gärna. Levt med hästar, ryktat, putsat, tryckt mina läppar mot den där lena kärleksfulla mulen många många gånger.
Nu får jag bara titta, och jag struntar i att jag drar upp medelåldern. I mitt inre är jag fortfarande en hästtjej med ” pippilottatofsar” vid öronen. Sådetså!
5. okt, 2021

Resa igen efter två år i coronaisolering. Känns nästan som första gången för lääänge sen..Fast munskyddet tar bort en del av tjusningen förstås. Portugal, vackra ljusa Lissabon, landet och kusten runtomkring. Stolt historia, sjöfarare och upptäckare, många gamla byggnader och monument och minnen av både den förödande jordbävningen 1755 som den livgivande oblodiga Nejlikerevolutionen 1974 som gav landet demokrati. Atlantkusten, ett hav värt namnet, stora fartyg i diset, svävande som Flygande Holländaren. Höstblommande träd, korkekar och portvin. Mörka skyar med regnbåge ibland, men mest sol och värme. Europas västligaste punkt. Mycket har vi upplevt och lärt, att resa är att lära. Njutbart.

12. jul, 2021
Det gröna som susar milt ovanför mitt huvud. En osannolikt lång melodislinga från en sommarfågel, okänt vilken. Hammockens mjuka gung, mitt barnbarns mjuka kinder, doften av en liten människa. De små, små händerna med perfekta rosa naglar, som håller tag i min stora skrynkliga farmorshand. Vattnets försiktiga slag mot stranden, sommarkluck, inte höstfräsande. Glada röster, badskrin för kallt vatten, en låda pastasallad i knät. En stor mugg morgonkaffe. Blöt hundlukt, vattendroppar som flyger ur den våta pälsen. Min lilla familj, dem jag älskar mest i hela världen. Stora kramar, ingen corona-oro längre. Nuets lycka som omfamnar oss och lurar fram tårar ur mina ögon.
Små händelser, stora känslor, upplevelser som kedjas samman till det som kallas livet. Sommar 2021, min sjuttioförsta. Teddys allra första. Må kärlek och omtanke följa honom genom livet.