18. jun, 2020

Sitter under lövtaket, sinnet fylls av fågeljubel i träden, sol som värmer min själ. En liten paus i något som liknar paradisdrömmen, en stund efter en väns begravning. Härlig är jorden, sjöng vi, och hennes tre labradortjejer var med och lyssnade förundrat. ”Hon skapade kärlek omkring sig, sa hennes bror och vi grät stilla av saknad. Hur förunderligt är inte livet och döden. Jag låter solen värma mig igen och svalorna kvirrar obekymrat. Tack för att jag fick vara din vän en kort stund på jorden Margareta ❤️

12. jun, 2020

Kanske har man blivit gaggig på gamla dar, men visst hade vi nyss ett elakt virus som nafsade oss i hälarna? Vi fick veta att särskilt vi med några år på nacken skulle akta oss, inte sitta för nära, tvätta händerna ofta och noga. Om ej tvål och vatten så iallafall handsprit, åtminstone numera när man kan få tag i handsprit igen.
Eftersom jag är rädd om lilla livhanken så har jag försökt följa alla råd, och blev därför lite tveksam när jag fick en återbudstid till ortopedmottagningen för att planera eventuell framtida operation. Fick lite dåliga vibbar av tanken på att ge sig in i sjukhusvärlden just nu, men tänkte ändå att ”va tusan, nu måste de väl ha koll och jag behöver verkligen få hjälp med ryggen”
Vid entrén ska man anmäla sig, där finns en lucka och text på golvet ”Håll omtänksamt avstånd” Jaha, det var ju bra, men ungefär vad betyder omtänksamt avstånd? Är det en meter? Två meter? Eller en omtänksam kram?
Sen finns en självanmälan med pekplatta. Hmm, där kladdar ju alla, ska man våga sig på den? Tittar efter handsprit, det måste ju finnas intill? Nähä, inte det? Får väl chansa.
Letar rätt på ortopedmottagningen, studsar lite när jag kommer till väntrummet. Proppfullt. På restauranger kryssar de ju vartannat säte, men inte här. Börjar känna mig rätt dum, kanske det här med Corona inte gäller längre? Eller kanske inte inne på sjukhuset iallafall?
Hittar en stol som finns ett bit ifrån iallafall, det finns tre sådana, trots allt, vid korridoren där personal passerar hela tiden. Men ändå.
Ingen handsprit härinne heller , noterar jag innan jag blir uppropad.
Efteråt skyndar jag iväg, kryssande mellan folk som finns överallt, och inte verkar dra sig för att komma nära. Jag drar en suck av lättnad när jag kommer ut i friska luften till slut.
Efter besöket gör vi en liten utflykt och kikar på en gammal historisk kyrka bland annat. Vi är välkomna in, och det första jag ser är en rejäl handspritsflaska som erbjuds oss besökare.
Kyrkan-sjukvården, ett-noll, tänker jag. Eller också har inte kyrkfolket heller fattat att coronatiderna verkar vara över nu.

1. maj, 2020

Tittar på mig själv i spegeln. Håret har blivit långt, men är lika vitt som vanligt. Ungefär i samklang med färgen i ansiktet, dessvärre. Vitt i vitt. Suck! Skulle ju kunna fräscha upp mig med lite rouge kanske. Eller läppstift. Men det känns rätt meningslöst när det bara är hunden och sambon som ska se mig. Och de vet ju redan hur jag ser ut , både med och utan läppstift.

Sätter mig vid datorn istället, läser mejl och FB och sånt. Halkar in på några hemska beskrivningar av det elaka virusets härjningar. Ryser. Tänk att hamna i respirator, att bli så sjuk, att dö.. Det är lätt att föreställa sig hur det skulle kunna hända.Bli en av de där kalla siffrorna som redovisas varje dag.

Humöret sjunker ner i skoskaften. Eller i tofflorna egentligen. Bläddrar vidare på nätet. Vita Arkivet vore nog en bra idé, fixa i ordning allt så snart som möjligt. Lite anvisningar om hur man vill ha det på väg in i evigheten. Nu har jag nästan tårar i ögonen, så himla sorgligt det känns att tänka på sånt här. Eller ännu värre, tänka på hur det skulle vara om mina nära och kära skulle bli sjuka och dö..

Vet inte om jag snyftat högt i all min självömkan, men tankarna avbryts av en bestämd tass som läggs i mitt knä. Jag tittar in i hundens bruna forskande ögon som fixerar mitt ansikte.
-Är du ledsen mamma? Men jag finns ju här!

Jag skrattar, kan inte låta bli, och smeker hundens lena sammetsöron. Gråten i halsen försvinner, och jag känner att det finns nog hopp i alla fall. Det är faktiskt inte ett enda dugg synd om mig i min lyxkarantän, och tiden går ju så fort. Snart är det elaka viruset bara ett minne blott.
Vita arkivet får vänta ett tag, nu går vi ut i solen, jag och hunden! Vi håller distans tillsammans!

16. mar, 2020

Sitter på en grillbänk vid denna vackra sjö medan vovven skuttar runt omkring mig. Stilla, vackert fridfullt. Samtidigt lyssnar jag på direktsänd presskonferens om coronaläget. Hemarbete, äldre bör ej gå ut och handla, dra ner på sociala kontakter. En sån absurd kontrast! Svårt att ta in detta snabba förlopp trots att världen ser ut att stå kvar som vanligt..😧😢

 

 

 

 
10. nov, 2019

Nyanser av grått och rödbrunt. Luften mild, inget vinterbett alls i den. Tyst, hör bara Brömsebäcken porla och de stora våta löven prassla svagt när Java och jag kliver på dem. En gång var det Danmark på andra sidan bäcken, nu är det bara ett minne från längesedan. Gråbrunt minne , stilla skönhet. Senhöst..