8. jul, 2014

Betraktelser vid havet 2

Plaskar med tårna i vattnet, som sluter sig kyligt kring dem. De skimrar bleka genom det klara vattnet, vänjer sig snabbt vid kylan. Lent, smekande, skönt.  Det doftar hav, den där speciella gröna doften av hav och lite salt och lite sjögräs. Små vågor fräser mot stranden och visar tänderna, jomen, här är havet.  Ser lugnt och fint ut just nu, men VÄNTA BARA!

Har alltid gillat den där lite farliga känslan hos havet. Är nog ett mumintroll nånstans därinne. Eller en My.

Minns andra somrar, konstigt hur ofta nuförtiden tankarna söker sig tillbaka, hur dofter och ljud kan väcka minnen och känslor. Alltid när jag har tid, så letar sig tankarna iväg..

Min barndoms gröna hav, minns kalla bad vid mattvättarbryggan i Isnäs, kusin Göte frös aldrig, han låg skrattande och guppade på rygg i det iskalla gröna, magen stack upp. Och jag frös så jag var blå om läpparna och kände med visst äckel på det hala sjögräset under mattbryggan. Låg ofta nytvättade trasmattor på dem, saltvatten och såpa, det går finlandssvenskar och finnar igång på. Den rena doften av såpa, blandad med havsvattnet, jag kan förstå dem. Oss. Jag är ju halvt finlandssvensk jag också, har havsvattnet och såpan i generna bergis.

Och så motsatsen, hemma i Arboga. Den svartbrunblanka ån som makligt flöt fram och som man hade simskola i. Hu, vad jag frös i den också. Torrsimmet var bättre, tyckte jag..

Somrar vid Sottern i Svennevad, många lyckliga somrar, båt genom ån från Lillsjön ut mot Sottern, hög, hög vass, svirrande blå trollsländor, på kvällarna svischade fladdermössen förbi, hängde i fötterna i de väldiga träden vid ån. Badet , när man själv var mamma, hjälpte de små gossarna att doppa sig, lade badkappan över deras blåfrusna kroppar efter badet, snusade i deras nackar med det våta håret. Sand på filten, saft och bullar. Sol.

Och alltid, överallt, mina trogna labradorer, gula och svarta och nu en brun. Nästan alla har älskat vatten, sjöar och hav. Som jag.