2. jul, 2014

Livets gåta

Kyrkan ligger bedövande vacker och vit omgärdad av en enorm och lika vacker kyrkogård i sitt ljusaste gröna. Livet spritter i alla tulpan- och trädknoppar, löftet om en ljuv framtid strålar genom grenarnas skira grönska.
Inne i kyrkan, längst framme till höger , bland  tjugo personer i en kyrka byggd för minst trehundra, sitter vi, sonen och jag. Kistan där framme, trävit, så passande till en man som älskade att skapa i trä, som byggde träbåtar, vävstolar, utemöbler, hus, ja allt som kan byggas av trä. Samlade på minsta brädbit, fick inte gå till spillo. Röda nejlikor på kistlocket, buketter intill. Klockarnas klang i kyrktornet får ögonen att tåras. Ett liv rings ut, så kort det är. Minns Erik morbror, som vi sa på finlandssvenska viset, som ung och glad och skojfrisk. Alltid ett skämt, alltid vända till något positivt, inte spara någon möda för att glädja folk. Generös och varmhjärtad. Minns när vi var på besök i sommarstugan med vår son, tre år, promenad till bryggan i sjön. Sonen var missnöjd med något och kinkade, ända tills Erik plötsligt hoppade i vattnet med kläderna på! Han tog sig upp på bryggan igen och gick med klafsande skor hemåt. Den lille sonen hade nu totalt glömt att han varit grinig, stirrade med stora häpna ögon på Erik som bara skrattade och sa:
- Men det var ju du som skuffade i mig, till sonen. 
Just detta minns sonen än, fast det är 33 år sedan...
Erik uppfinnarjocke, ständiga förbättringar fick han idéer till, även på sitt jobb. Erik vildfågeln, som inte ville rätta in sig i ledet, som ville vara fri och ville tänka själv.
Han blev nästan 87, trots många år med hjärtproblem och proppar, nu är det bara två syskon kvar i livet av skaran på tio, min mor Elsa och deras syster Eva.
Så märkligt det är med livet, vi stretar på, jobbar, älskar, lider och glädjs. Sällan tänker vi på det oundvikliga slutet och tur är väl det.
En fin och stilla begravning, vackra personliga ord från prästen, den obligatoriska psalmen 
Härlig är jorden, med sin melankoliska vers:
Tidevarv kommer
tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Och sen , någon sjunger med vacker röst "Det finns en stad ovan molnen" . I mitt minne tas sången över av en betydligt starkare röst, en kraftfull baryton, som jublande sjunger  denna sång. En annan morbror, från en annan tid, känslorna i mig gör så att tårarna svämmar över en stund. Så länge sen.
 
Men sen går vi ut i ljuset igen, i den skira grönskan, torkar tårarna och är glada över att få finnas ett tag till..
Från maj 2014