8. jul, 2015

Med baddräkt i San Sebastian

 

På med baddräkten, visserligen lite växlande molnighet, men lagom varmt och soligt för en bleksparris från Sverige. 
Packar ryggsäck med badlakan från hotellet, en bok och glasögon. På stranden vid tio-tiden på förmiddagen. Inte ensam ändå precis, hundratals människor vandrar i vattenbrynet, målmedvetet. Precis som på kvällarna, då vandrar de på gatorna i strida strömmar, nu i den våta sanden istället. Havet håller på att dra sig tillbaka, ebb på gång. Det är stor skillnad på ebb och flod har vi fattat, när det är ebb är sandstranden 40 m bredare, när det är flod så slår vågorna direkt mot trappor och pirer och sanden är nästan borta.
Jag går också längs med stranden, i vattenbrynet, njuter av den våta fina sanden mellan tårna. Med jämna mellanrum fräser en våg upp och slickar fötterna, vattnet är förvånansvärt varmt för att vara Atlanten. Men stranden ligger ju skyddad innesluten i en bukt, så det kanske håller uppe värmen.
Sen ligger jag på min handduk i den varma sanden och vänder min bleka nos mot solen som glimtar fram då och då. Blundar och låtsas att jag är ensam med havet som brusar i bakgrunden och överröstar allt folk. Hav kluckar liksom inte stillsamt, hav brusar, fräser, till och med ryter ibland. Hav är vildare, grönare och vågorna är stora även när det är lugnt. Jag doppar mig sen genom att bara vada ut och stå still, vågorna sköljer över mig och jag känner den salta vilda smaken av hav.
På kvällen åker vi sen en sight-seeingrunda med buss, avslutar efter det med att strosa runt i gamla stan, som en del av folkmarschen, gå in på en bar, plocka åt oss pinxtos , en sorts stora tapas, ett glas av traktens cider som hälls i glasen från hög höjd med särskild snits, gå vidare till nästa bar och göra likadant. Det tillhör vanorna på denna ort har vi hört sägas.