15. sep, 2015

100 år sen han föddes

Stor var han ju inte, kanske dryga en och sjuttio, med bredaxlad med stora trygga händer. Han var så stilig, min pappa, rak i ryggen, atletisk, stark, mörkt hår, tjocka svarta ögonbryn, ”pilsnerfärgade ” (sa han själv) ögon, brungröna. När jag var liten hade han en silvertand i överkäken. Hans händer var stora och grova, och ofta missfärgade av hårt arbete. På ett finger, högra handens ringfinger ,fattades en bit av fingret. Jag trodde alltid han hade huggit av biten i jobbet, och han sa aldrig något om det. Han var alltid väldigt tålig, tyckte aldrig något gjorde ont, kunde ta ut varma saker ur ugnen utan att bränna sig. Har nu fått reda på att fingret var ett resultat av ett granatsplitter, kanske i samband med när han tillfångatogs i Polen av tyskarna 1939. 
Han var otroligt stark, ännu som gammal var han det, och det var inte bara barnatron som gjorde det. Han var verkligen det, kunde få loss saker, lyfta saker, skruva saker med stor styrka. Han älskade att göra saker med sina händer, var skicklig svetsare, fixare, tekniker. Tänkte alltid ut uppfinningar som skulle göras, samlade på allt möjligt skrot som kunde förvandlas till praktiska ting. Och han gjorde det också. Som bifabriken. När han blev pensionär på grund av dåligt hjärta skapade han en bifabrik i ett gammalt skjul hos en kompis på landet. Tjugo inbyggda bikupor, en travers i taket som kunde manövreras och lyfta upp vaxkakorna, en egenhändigt tillverkad motorslunga mm mm. Precis samma entreprenörsanda i bihuset som han tidigare visat när han byggde upp sitt företag i Arboga, för att klara sitt nya liv i Sverige.
För exakt hundra år sedan ,15 september 1915, föddes han, i Galizien, i en familj som bott där sedan 1850-talet. Han kom till Sverige 1942, efter en flykt med livet som insats från ett krigsfångeläger, träffade mamma, som kom från ett krigshärjat Finland, 1949, och byggde ett nytt liv tillsammans med henne. Hans familj i Galizien var borta efter kriget, hans dotter (min halvsyster) hade fått fly till ett då för pappa helt stängt Polen. Jag träffade henne inte förrän 2004, ett underbart möte!
Han är borta sedan 1993, men jag tänker ofta på honom, min stiliga, varma, positiva, glada pappa, som alltid , trots sitt tuffa och strapatsfyllda liv , ändå var fylld av framtidstro och nya idéer.
Hundra år skulle han ha fyllt idag om han levat, grattis älskade pappa!