23. dec, 2015

Dan före Dopparedan

Dan före Dopparedan..Bengt skapar den småländska delikatessen brynost i köket, jag laddar för årets insats med vörtbrödsbak och julskinketillredning. Och lite inslagning av paket blir det nog. Snart kommer nog yngsta sonen också för att göra julens äggtoddy, och sent ikväll är även äldsta sonen med fästmö på plats för att inleda julfirandet med en skinkmacka på det nybakade brödet, skinkan fortfarande lite varm så smöret smälter. Så nära idyll man kan komma i mitt liv tror ja
Nu på morgonen vid min dator flyger tankarna som vanligt lite bakåt i tiden, till flydda jular. När man satt hos mormor Alma i hennes rum och lyssnade på hennes adventskyrka som spelade Still natt när man drog upp den i klockvisarna. 
När man var så liten att Tomten var en realitet. 
När man satt i fåtöljen och med klappande hjärta väntade på den magiska kvällen, jag minns fortfarande hur nopprorna i fåtöljtyget kändes när jag kramade armstöden hårt, hårt. 
När mina söner var små och jag omsorgsfullt klädde ut mig till tomte, linkade in på gården från den mörka vägen med lykta i hand och mötte mina storögda söners förväntan (tror jag iallafall..)Hundarna kände förstås igen mig och var glatt överraskade av att jag kom där uppför trappan, men åtminstone yngsta sonen i mormors famn var spänd och förundrad. 
När man så småningom blev avslöjad och de tomtade själva istället.
Jag har faktiskt haft den stora lyckan att de flesta av mina jular hittills varit minnesvärda och glädjerika. Må det förbli så, tänker jag nu och vrider upp visarna på mormors adventskyrka som nuförtiden står i mitt hem och skapar nostalgikänslor modell större.