1. maj, 2016

Blåsa på din nos

En första-majpromenad med Blossa.
Häpen känner jag att luften är ljum, den senaste månadens vinterkyla har backat undan. Vi strövar vid Glan, ackompanjerade av diverse fågelljud från vattnet och vassarna därute. Är inte så bra på fåglar, men känner igen gässen och "vanliga" änder iallafall. Skulle behöva kusin Viveka för närmre artbestämningar. 
 Blossa blir blöt på något sätt, gräset är plötsligt grönt, strösslat med sirliga gula vårlökar och små blåvita violer . En mustig doft stiger upp ur marken, doft av gräs, gammalt och nytt, av jord, av...vår! I leran framför mig på stigen ser jag tydliga avtryck av hästhovar, riktiga, inte blomman. Någon har ridit sin morgonritt här kanske?

Och plötsligt är jag tillbaka till alla de år som jag också red morgonritter i vårljuset, andades in jorddoft blandad med den söta varma doften av fuktig häst. Min Samantha, min mörka skönhet med lite för långa öron och rund mage kanske, men så vacker! Sommarpäls som siden, den mjukaste sammetsmulen i världen! Åh, jag kan fortfarande tydligt minnas hur det kändes att trycka läpparna mot den och andas in dess varma trygghet, blåsa kärleksfullt på den, medan hon blåste tillbaka.
Och våren runt om, den skira aningen av grönt runt pilträden, mina hundar stojande runt Samanthas hovar.

Blossa plaskar lycklig i närmaste dike, och jag vaknar upp ur mina drömmar och ler åt nutiden istället.. Den är inte så dum den heller. Hoppas ni också haft en skön första maj!