7. jun, 2017

Bye bye Norrköping

På nittiotalet var vi många som försökte förbättra den svenska skolan på olika sätt, och ett av mina bidrag till det var att utveckla idén om portfolio, ett sätt att visa på och följa framsteg i lärandet, för att kunna utmana elever att lära sig mer och jobba hårdare. Jag föreläste runt om i landet om detta och drev också idén om lärar- och rektorsportfolio, med samma syfte. Och förstås skapade jag en egen portfolio som jag chockade cheferna i Södra området med 2003 när jag började min anställning som områdeschef i Norrköping. Ständigt lärande, ständigt drivande, utmanande, uppmuntrande, så skulle en rektor och förskolechef försöka vara, var min paroll. Och för att bli det behöver man reflektera över sin gärning, veta var man är, vart man ska och vad som är nästa steg...Och nu, när jag kommit till vägs ände i Norrköping, så sitter jag lite melankolisk och bläddrar i min egen överfulla blå portfolio och låter minnena vakna till liv. Hittar Bittes Betraktelser, alla utbildningar vi genomförde för chefer och personal, alla reflekterande arbetsdagar på Arkö och Fridhem i slutet av varje läsår, alla budgetar vi slet med, alla drömmar vi skapade, alla djupa samtal vi förde. Minns också betydligt kärvare händelser, för i Norrköping har jag upplevt både mina bästa och mina värsta stunder i arbetslivet. Helt i linje med min paroll "Bättre att köra huvudet i väggen, än att inte använda det alls"🤕
Men har nu till sist fått glädja mig åt inte mindre än tre "avtackningar" med bara de goa minnena, goa kramar och vackra omdömen. "Gamla Södra"-jubileet i november, med nästan alla dem som var "mitt gäng" för tio år sedan, "sista natten med gänget"-kvällen med "mitt gäng" under 2016-17, åtta fantastiska kreativa människor som gav mig en oförglömlig kväll häromveckan, och så i fredags den "officiella" delen där jag till min glädje fick träffa och säga adjö till flera av dem som jag jobbat ihop med under åren lite närmare. Och som många av dem har blivit alldeles underbara vänner med tiden! Nån tårta blev det inte, men desto fler kramar och blommor och en alldeles egen sång skriven och framförd av Stephan! Ett kapitel i mitt liv är färdigskrivet, men än har jag inte lagt ner pennan för gott. Bye bye Norrköping!