7. okt, 2017

Filmstjärna?

På min bucketlist: Vara med i en film. Hittar en annons där man söker statister till en film om vår Norrköpingsförfattare, Moa Martinsson . Sagt och gjort, anmäler intresse. Anländer teatern där vi ska fixas till redan vid 9-tiden på morgonen. 200 förhoppningsfulla är vi, kryllar av kvinnor i alla åldrar, några barn och någon enstaka ung grabb. Kö till kostymförrådet, där vi ska förses med tidstypiska kläder. Tre timmar tar den kön, sen får man en ful sjal runt håret och ett förkläde ovanpå en lång svart kjol. 
Filmskaparen själv, Maj Wechselman, assisterar och knyter mitt förkläde. Hon är energisk och positiv, trots att det är väldigt länge sen hon gjorde sin första film. Sen kö till sminket.Tjejernas svallande lockar blir till strikta flätor, mina vita strån stoppas in under huvudduken. Många får smink i ansiktet också ,för att bli gråa och ämliga, men sminkören tycker inte jag behöver det. Är väl grå och ämlig ändå, naturbegåvning kanske ..Nedsmutsade händer får jag iallafall, och sen bär det iväg till Arbetets museum . Där ska vi låtsas skynda oss till arbetet och välla fram över broarna, vara med på agitationsmöte och se upproriska ut, och välla lite till. Sen får vi kaffe. Iallafall de hundra första, sen tar kaffet slut. Suck. Men det är väl så de hade det, på Moas tid. Ojämlikt. 
Maj W är fortfarande entusiastisk, och hejar på oss i megafonen, som hon för det mesta glömmer att hålla framför munnen, så det är bara de allra närmaste som hör något. Vi är glada ändå, och känner oss lite märkvärdiga när vi ser Norrköpingsborna flockas omkring oss och "glana". 
Och sen är vi klara. Jag tar av förkläde och huckle och känner hur trött jag är i ryggen efter allt köande. Kanske inte är nåt att stå efter, det här med att vara filmstjärna? Om nu inte Hollywood ringer förstås. Då får man väl ta sig en funderare..😎😎