4. nov, 2017

Bittes Allhelgonabetraktelse


De gula höstlöven knäpper till och faller dansande mot den frostiga marken. Jag står vid mammas och pappas grav, som jag har bäddat in i vackert vintergrönt. Får en sån känsla, att jag stoppar om dem lite, smeker deras kinder och säger "sov så gott". 
Mina annars ganska väl dolda, melankoliska drag slår till med full kraft, och jag hisnar inför livets korthet och evighetens evighet. Känner skuggorna krypa närmare och en tår banar sig väg nerför kinden.
Sen blundar jag istället och plockar fram min favoritbild som jag haft i många år, när jag förlorat mina kära. 
Jag ser pappa stående med nöjd min, i van hand har han mina vackra hästar Samantha och Samiec i varsin grimma. De tittar på mig med spetsade glada öron och blanka ögon. Runt pappas fötter vimlar alla mina labradorer i en glad röra av gult och svart, ja även min allra första hund, lilla dvärgpinschern Pinocchio som avgudade pappa buffar sig fram i röran. 
Och sedan förra året finns även mamma med. Hon vågar inte vara så nära hästarna, utan piper lite ängsligt -Var försiktig, Teddy! till pappa, som bara skrattar. Som han brukade.
Bilden jagar iväg melankolin och ersätter den med nostalgi. Jag torkar tårarna och åker från kyrkogården som ännu badar i höstens gyllenbleka solsken.