1. maj, 2020

Bittes betraktelse över corona-isoleringen.

Tittar på mig själv i spegeln. Håret har blivit långt, men är lika vitt som vanligt. Ungefär i samklang med färgen i ansiktet, dessvärre. Vitt i vitt. Suck! Skulle ju kunna fräscha upp mig med lite rouge kanske. Eller läppstift. Men det känns rätt meningslöst när det bara är hunden och sambon som ska se mig. Och de vet ju redan hur jag ser ut , både med och utan läppstift.

Sätter mig vid datorn istället, läser mejl och FB och sånt. Halkar in på några hemska beskrivningar av det elaka virusets härjningar. Ryser. Tänk att hamna i respirator, att bli så sjuk, att dö.. Det är lätt att föreställa sig hur det skulle kunna hända.Bli en av de där kalla siffrorna som redovisas varje dag.

Humöret sjunker ner i skoskaften. Eller i tofflorna egentligen. Bläddrar vidare på nätet. Vita Arkivet vore nog en bra idé, fixa i ordning allt så snart som möjligt. Lite anvisningar om hur man vill ha det på väg in i evigheten. Nu har jag nästan tårar i ögonen, så himla sorgligt det känns att tänka på sånt här. Eller ännu värre, tänka på hur det skulle vara om mina nära och kära skulle bli sjuka och dö..

Vet inte om jag snyftat högt i all min självömkan, men tankarna avbryts av en bestämd tass som läggs i mitt knä. Jag tittar in i hundens bruna forskande ögon som fixerar mitt ansikte.
-Är du ledsen mamma? Men jag finns ju här!

Jag skrattar, kan inte låta bli, och smeker hundens lena sammetsöron. Gråten i halsen försvinner, och jag känner att det finns nog hopp i alla fall. Det är faktiskt inte ett enda dugg synd om mig i min lyxkarantän, och tiden går ju så fort. Snart är det elaka viruset bara ett minne blott.
Vita arkivet får vänta ett tag, nu går vi ut i solen, jag och hunden! Vi håller distans tillsammans!