En vecka på Nordön

70-årskalas

Veckan före denna resa tillbringade vi på konferens i Wellington, se ICOT 2015 på denna hemsida.
Torsdagen 24 januari firande vi Bengt som fyllde 70 år, på ett alldeles särskilt sätt.
Vi bjöd våra reskamrater att vara med på festen, och bestämde att jag skulle möta dem kl 19.00 i lobbyn. De kom dit, beredda på att promenera till en restaurang, men blev istället förda upp till vår tvårums lyxsvit, som Bengt fått inneha i egenskap av medlem i ICOT:S Standing Committe.
Där hade vi pratat med rumsservice som burit upp ett bord, dukat med vit linneduk och lagt alla bestick och glas på plats med millimeterpassning, gått igenom menyn med mig osv. Sen hade vi under kvällen en alldeles egen butler som passade upp på oss, kom med maten vi beställt, dukade av osv. Lyxigt! Vi trivdes allihop, och hade en trevlig kväll där även Bengt kunde höra det mesta som sades.

Wellington

Lördagsförmiddagen ägnades åt det fantastiska museet Te Papa i Wellington, där man kunde lära sig massor om Nya Zealands natur och djur, förändringen i naturen över tid, ju fler människor, desto mindre skog, och effekten av de otaliga jordbävningar som skakar om landet.
Nya Zealand var ju skilt från alla andra landmassor mycket länge, och utvecklade en egen flora och fauna och ekosystem. Inga rovdjur skapade fåglar utan vingar till exempel. Då sedan människorna kom, först maorierna från Pacific Islands från 1200-talet och sen engelsmännen från 1800-talet, tog de med sig andra plator och andra djur och den stora förvandlingen påbörjades. Numera är man väldigt försiktig med vad man släpper in i landet, vi möttes tex av genomlysning av väskorna vid inpasseringen och en söt gul labrador som nosade efter frukt. Förbjudet att ha med sig.
Man försöker också att rovdjursbefria några öar utanför Wellington för att återskapa lite av den gamla naturen.
Just nu är det också full fart på Tolkienfebern, med Hobbitfilmen som just haft premiär. Middle of the Middleearth vill man bli.
Wellington har ett livaktigt Waterfrontliv, en hamn full av kafeer, broar, restauranger, affärer. Folk strosar, äter, solar och på ett ställe hoppade maoriska tonårspojkar i vattnet från högt ovanför och landade med väldiga plums på baken eller huvudet till publikens förtjusning!
På lördagseftermiddagen bokade jag och Bengt en rundtur med buss, och det visade sig att vi var de enda två som åkte med, så det blev en trevlig privattur med en mysig guide/chaufför.
Vi fick också åka kabelbana upp till den Botaniska trädgården, och sen kördes vi runt staden på olika sätt. Upp på två utkikspunkter varifrån man kunde se hela stan. Wellington är mycket bergigt, och husen klänger sig runt bergen. en del hus hade egen kabelbana  för att få hem matvaror, hade ca 300 trappsteg annars att släpa kassar uppför! Puh!
1850 var en stor jordbävning som sköt upp landet och förändra hamnens läge med flera hundra meter. Varje jordbävning skjuter upp landet mer och mer, då den australiska plattan just här krockar med den antarktiska och därmed skapar nya berg hela tiden.
Vi passerade också platser där man hade varningsskyltar för pingviner, och fick veta att delfiner och valar ofta var synliga i Wellingtons hamn. Tyvärr såg vi inga, men vi fick dock på kvällen se en stor rocka makligt simmande inne i hamnen.
Kvällen avslutades med några glas vin i vår lyxvåning, italiensk mat i hamnen, ute (men det blev som en kylig svensk sommarkväll när det mörknade).
Wellington verkar vara en underbar stad, en sån man kunde tänka sig att bo i.

På väg mot Auckland

Dags att packa sina saker igen och lämna jätterummet i Wellington. Så lyxigt får vi nog aldrig bo mer, härligt att få göra det någon gång. Kramar Bosse och Annika adjö, nu är det Bengt och jag, Birgitta och Agneta som ska fara vidare.

Vi åker med en Intercitybuss mot Roturoa, stannar bara för kort kisspaus efter några timmar, och en snabblunch på ett litet kafé mitt ute på NZ-vischan. Smörgås som vanligt, grillad sådan. Bengt får en yrselattack precis när vi ska äta och vacklar som en berusad ut från fiket. Blir lite bättre sen och vi åker vidare.

Landskapet består till allra största delen av mjuka kullar täckat av gulnat gräs. Gräset visar att sommaren varit mycket torr och varm. Detta är jordbruksland till allra största delen och vi ser tusentals får utspridda över kullarna överallt. Så småningom börjar det också dyka upp kor, till allra största delen mjölkkor, och de är också utspridda över de mjuka kullarna, och är så många att kullarna svartnar. Hundratals kor i samma hage.

Mestadels majsodlingar där odlingar förekommer, några vinodlingar, man säljer färsk avocado här och där.

Efter ca åtta timmar är vi äntligen framme i Roturoa och kliver av . Försöker hitta en taxi, till slut kommer det en som ser alldeles förskräckt ut när han ser våra stora väskor. Han viftar avvärjande och säger att han ska ringa en van. Någon sådan kommer dock inte, och han förbarmar sig över oss och kör oss två och två till vårt  hotell.

Puh! Lång färd.

Roturoa-vulkaner och regnskog

Vi hämtas kl åtta av Robbie i sin minibuss, och han ska bli vår guide under dagen. Det är bara vi fyra  som är hans gäster denna dag. En trevlig pratsam kille, väldigt duktig.

Vi åker först till en sjö, som ligger där blank och fin. Gröna sjön heter den, och vattnet är smaragdgrönt.  Dock ser man att det ryker lite här och där runt den, och över ytan, så som det gör en riktigt kall vinterdag hemma innan isarna lagt sig, men när man försiktigt doppar handen är vattnet badkarsvarmt! Mycket underlig känsla får man, man är ju van att vatten i sjöar ska vara kallt, världen rubbas en aning.

Vi åker också till en lersjö, där en doft av svavel blandat med doften av de tåliga buskar som ger oss tee-tree olja slår emot oss. Leran kokar med ett sakta bluppande när kokbubblorna brister.

Nästa anhalt är regnskogen. Efter en bilfärd mot de stora bergen, först passerande massor av tallskog, inte svenska talalr, utan en amerikansk snabbväxande tall som odlas i mängder, och senare allmer av den ursprunliga faunan. Vi ska till en nationalpark där inga träd får fällas längre och allt måste få vara som det är. Man försöker tillochmed döda råttor och andra djur som inte heller tillhör den inhemska faunan, för att så många fåglar som möjligt ska överleva. Fåglar var Nya Zealands ursprungliga djur, vinglösa många av dem, då det inte fanns rovdjur. Med de invandrade djuren katter, opossum, råttor och sånt har stor skada skett för fågellivet. Och även maorierna utrotade de stora moafåglarna en gång i tiden.

Vi går in i skogen, som innehåller fem arter av de stora inhemska barrväxterna, som inte har kottar utan bär och blir ENORMT stora och höga. Den vanligaste växten i skogen är de ormbunkar som är flera meter höga, och vi vandrar på en stig som är sval, vi ser alla träd och växter och vi hör cikador och flöjtande fågelröster högt högt uppe i trädkronorna. Underbart!

Efter någon timme kommer vi tillbaka till bilen och åker till en liten flod av allt vatten som rinner ur urskogen, och där familjer med barn gärna badar.

Vulkandalen

Vi for sedan vidare till en vulkandal ett geotermiskt system som bildats efter ett stort vulkanutbrott 1886. Före 1886 fanns där också rester efter tidigare vulkanisk aktivitet, i form av fanstasiska rosa och vita terrasser av vulkaniskt material. Många turister även på den tiden beskådade underverken, men allt tog slut efter det nya utbrottet 1886. Istället finns nu detta område som vi vandrade ner i, fullt med källor med varmt vatten, fantastiska mineralformationer med mera.  Lång vandring blev det, efter en lunch i en cafeteria ovanför dalen, solen gassade och svetten lackade. Mina fötter i sandaler blev heta och skavda, men det var det värt.

När vi nått längst ner i dalen fick vi så åka båt ut på en sjö som också kantades av hetvatten och ångor och hål efter utbrott. Bland annat en liten geyser som sprutade  exakt var nionde minut.

På sjön fanns också många fåglar, särskilt underbart det hundratal svarta svanar som simmade omkring och visade sin smäckra hals och vackra röda näbbar. De var flyttfåglar från Australien som är deras ursprungsland.

Trötta och nöjda skjutsades vi tillbaka till hotellet.

Hobbiton

Nästa dag, tisdagen, hämtades vi åter vid åttasnåret , nu av en större buss, som plockade upp mycket folk som skulle åka mot Matamata och Hobbiton. Alltså titta på den plats där filmerna Sagan om Ringen och Hobbit spelats in, iallafall just den del som handlar om hobbitarnas Shire. Vi höjde medelåldern ganska rejält kan jag säga, de flesta hobbitfantaster verkar vara yngre än mig.

Väl framme visades vi runt där man skapat Hobbiton, med alla hobbithålor, små söta grönsaksland och äppelträd med mera. Intressant att se hur man kan skapa filmmiljöer som ser så äkta ut. Bland annat fanns en ek som var tillverkad av bitar av en ek som sågats ner och satts ihop igen, nya löv tillverkats och klistrats fast. Sen var inte färgen bra enligt regissören så de fick spraymåla alla löv en gång till..

Turen slutade i värdshuset Gröna Draken med en kall god ale.

Sen åt vi lunch och väntade i värmen på en buss som förde oss till Matamata, dr vi äntrade intercitybussen igen. Tre timmars färd mot Auckland och hotell President mitt i stan, intill Sky Tower.

Auckland

Onsdagen åkte Bengt och jag på utflykt med en rundtur kring Auckland, Mt Eden, Davenport, Mission Bay. I Mission Bay köpte vi fish and chips i paket och satt på stranden och åt den. Himmelskt gott! Delade buss med en kinesisk familj som kommit med en av de stora kryssare som kommer till hamnen.

På kvällen middag i Sky Tower, sea food buffe och fanstastisk utsikt. Och jättegoda efterrätter!

Torsdagen ägnade vi oss åt lite strosande på Queen Street, medan Birgitta seglade America Cup-båt

Agneta idkade vinprovning. Sen köpte vi biljett till en Harbour Cruise som tog oss runt i hamnen och ut på den allra yngsta vulkanön, "bara" 700 år gammal. Där hade växtligheten frodats av sig själv, trots att det inte fanns någon jord egentligen, fått en del problem på grund av att man tillåtit bebyggelse, men nu återhämtat sig efter ett strängt program med råttutrotning osv.

På kvällen middag på italiensk restaurang, gott. Och sen packning.

Hemåt igen!

På fredagen bar det av till flygplatsen med flygbuss vid nio, så vi var på plats i god tid innan flyget skulle gå.
En fördröjning uppstod dock, på grund av cateringproblem, så vi var en kvart försenade när vi slutligen lyfte.  Och vi kunde bara checka in till Sydney, inte hela vägen.  Dock skulle vi ha hela två timmars tid i Sydney, så det var lugnt, trodde vi..
Resan var skön, god lunch och så. När det var dags att landa i Sydney så blev planet liggande i väntläge, femton minuter, trettio minuter, då det var åskväder och kraftiga vindar på Sydney Airport. Vädret emot oss igen!

Till slut landade vi dock, efter några läskiga turbulenser, och stod sedan där på plattan en halvtimme  till ,då vi inte fick röra oss förrän ovädret bedarrat!
Nu började våra marginaler till nästa flyg krympa rejält, och blodtrycket steg. Efter en evighet var vi framme vid gaten, alla reste sig och började dona med packningen då vi fick veta att nu skulle planet undergå hälsokontroll!!
Bara att sätta sig ner igen!

Till slut kom vi  dock av, kom in i security som tack och lov var tom. Men såklart skulle jag utsättas för särskild koll med visitering mm!! Jag måste se särdeles skum ut!

Mot transferdisken. Som inte brydde sig om oss, bara inrikes..
Istället beslutade vi att försöka ta oss till gaten direkt istället och vi hittade  flyget mot Singapore på tavlan, småsprang, och ibland storsprang  mot gaten som angavs. Stor flygplats, tack och lov orkade ävem jag springa hela vägen . Tack Blossa för konditionen!
Väl framme insåg vi att det var fel plan! Detta var Singapore Airlines, och vi skulle med British Airways!
 

Fel gate! Ridå!

Rusade, nu nästan utan hopp ,till den rätta gaten, nr 10, där planet stod kvar! Och tack och lov hade de ordnat med våra biljetter och ropat efter oss. PUH!

Sen tog det nästan en timme till innan det lyfte, då planet var varmt och måste svalna ??  Det hade det goda med sig att vårt bagage hann med också, det sista jag såg innan planet rullade iväg var min blå väska som åkte ombord på ett band.

Mellanlandning i Singapore, av planet med packningen , vänta lite, sen ny security. Pust! Man undrar hur de tror att man ska hinna fixa bomber på den korta tiden utan att lämna flygplatsen. Men det kanske går, vad vet jag.
Så den låååånga flygningen, 13 timmar, mellan Singapore och London. Dragigt och kallt, rätt slafsig service och obekväma stolar. Inte mycket sömn, men en bra film, En oväntad vänskap.
Väl framme var vi fortfarande en timma sena, och gissa vad som hände? Vi fick ligga i väntläge i luften igen, nu på grund av fullt med plan.
När vi till slut landade, var det för sent. Vi missade sista anknytningen, hem till Sverige, men fick en ny biljett ett par timmar senare. Och en voucher att fika för som tröst.
Och ny security, mycket sträng. Mina gamla skruvar i benet sedan snart tjugo år gav larm och jag blev visiterad igen..
Och så till slut, hemma i snön och isen igen, trötta men fyllda av goda minnen.