Peru och Chile

Söndagen 5 oktober

Stiger upp 3.30 efter orolig sömn. Inte på grund av resfeber alls, utan på grund av en granne mittemot som i den ljumma oktobernatten sitter ute och pratar HÖGT med någon, sig själv, eller nåt. Så högt att man kan tro han kopplat upp sig på en häftig högtalaranläggning.

Promenad med en alltid lika pigg Blossa som äter frukost med god aptit och sen glatt nosar och kissar i den fortfarande mörka natten.

Sista handen vid packningen, dusch, på med kläder . Christian anländer och Blossa blir hysterisk av glädje! Hittar boll och springer runt och visar den för alla som vill se.

Bil mot Linköping, lyfter mot Amsterdam med KLM. Frukosten på planet smakar underbart för nu har det gått några timmar sen jag steg upp.

Väntar på Schiphol några timmar, fikar, släntrar i alla affärerna, sen boarding till Lima Peru.

12 timmar i planet, lugn resa, knappt någon turbulens alls. Bok, film, sova lite, äta, äta igen och så en gång till.

Framme i Lima tjugo minuter före utsatt tid, får vänta tills personalen i terminalen hunnit dit.

Evig passkontroll, stämplar, stämplar igen och så ska den på planet ifyllda blanketten skärskådas. Fattas något, omöjligt att se vad det står i de mikroskopisk rutorna. Till slut är vi godkända och traskar vidare till bagageband och Taxi Green, som vi fått tips om att använda. Någon sorts officiell taxi som betalas i förväg. Kostar tjugo dollar cash. Tjejen vid disken tittar misstänksamt på den framräckta dollarsedeln. Har vi någon annan? Jodå, den duger bättre.

 

Tydligen är man misstänksamma mot falska sedlar i detta land, har vi läst på innan. Och det  verkar stämma.

Taxichauffören leder oss mot bilen, lastar in oss och bagage, skärskådar adressen som vi har på en lapp och så bär det av.

Full fräs! Stor stad, fula lådliknande hus överallt, grått, gråa hus, grådisigt, sjutton grader. Palmer och kaktusar vittnar dock om att temperaturen nog inte är så låg nån gång som den kan vara hemma.

Chauffören verkar hitta som i sin egen ficka, och efter en lång resa i full fart genom gator och gränder hittar han  El Carmelo, det hotell vi ska bo på. Ligger i en trakt som inte ser helt oskum ut. Dörren till hotellet låst för säkerhets skull.

Men stort rum, kallt, fönstren går inte att stänga helt. Stora breda sängar som i USA dock, rätt fräscht badrum, men toan rinner hela tiden.

Dags att sova snart.

 

Måndagen den 6 oktober

Lima grundades av Francisco Pizarro, den spanska erövraren  1535, City of the Kings. Tidigare hade många högkulturer skapade av olika indianfolk funnits, och senast Inkakulturen i hundratals år. Lima har haft en dramatisk historia, krig, jordbävning och annat elände.

Nu är vi på väg mot stadsrundtur, i den spännande staden, fått karta i receptionen som består av en mycket vänlig och hjälpsam dam. Hon har tagit reda på vilken buss, varifrån den går och var man kan hitta bankomater. Vi hittar lätt, men misstar oss på busshållplatsen och missar rundturen med en minut. En ny tur i eftermiddag går dock, får vi pröva. Promenad tillbaka genom bankkvarter, många banker, en av dem med hundrametersköer in. Många bankautomater, man kan ta ut SOL eller dollar i några av dem, båda valutorna gångbara. Beväpnade vakter utanför alla bankerna, det här är Limas affärskvarter och medelklassområde. Ganska ok hus, passerar Kanadensiska ambassaden också. Breda gator, varvat med smala.

Allting på spanska, tom tvns alla kanaler. Till och med den påfrestande musen i Tom och Jerry har lärt sig spanska.

Inser att den spansktalande världen är stor, och inte bryr sig mycket om engelskan. 8 miljoner drygt i Lima bor det.

Stadsrundtur, vi lyckades hitta bussen Mirabus efter två försök. Vårt hotell är litet, men har otroligt vänliga och hjälpsamma personer i receptionen som hjälper oss. Frukost uppburen på rummet, ring när ni vill ha den, lånar ut adapter, ger oss kartor, frågar om tider, bokar taxi. Personligt eftersom de är få som jobbar där, troligen ägarna.

I väntan på bussen lyckas jag snubbla på en kant och stupar handlöst i marken. Läskig känsla när man inser att man kommer att falla och det går inte att hindra! Slog mig ordentligt, blodvite på höger hand och knä, och senare visar det sig att jag knäckte till foten också. Glasögonen flyger iväg, men klarar sig. Tänk att jag alltid måste skada nåt på högerbenet!

En vänlig liten man hjälper mig upp, mycket bekymrad.

Sen stadsrundtur i öppen topp på bussen. Skapligt varmt först, men på hemvägen blir det blåsigt och kyligt. Luftfuktigheten i Lima är ofta 100 % och det ligger ett grått dis över stan, tydligen gör det så halva året..

Miraflores heter vår  stadsdel, ett välskött medelklassområde med mycket banker och restauranger. Den historiska stadskärnan har många tjusiga spanska hus och vackra välskötta parker, men också många nästan helt förstörda hus som bara står där. Man ser bara den spanska historien i stan, de lyckades ju ta kål på många inkas.  Alla tavlor , skulpturer mm är på spanska eller europeiska hjältar.

Man tog inkas till slavar, och importerade också afrikanska slavar.

Vi kliver av vid ett gammalt fransiscanerkloster och guidas runt. Sydamerikas största gamla bibliotek, som långsamt förstörs av fukten, skulpturer, tavlor av Rubens mm. Mycket ståtligt.

En stor kyrka också, och under den katakomber där ben och skallar från tjugofemtusen invånare ligger. Man fyllde på med döda i gravarna, och plockade undan gamla ben prydligt och fint i högar för att få plats. Rättså praktisk inställning till döden, får man säga .Märklig känsla att gå där bland de döda.. I en del öppna gravar ligger benen och skallarna ordnade i fina mönster tillochmed…

När vi sen ska gå av bussen slår foten till. Får jätteont och klarar mig knappt hem. Bengt får halvt släpa mig, och jag funderar oroligt på  hur det ska gå till att klättra i Macchu Picchu med den foten.

Tisdagen 7 oktober


Vaknar tidigt, prövar foten. Den värker inte längre, men är öm när man tar på den och  går på den. Men klart bättre. Tidig frukost lagad av en ung grabb i köket. Han har tydligen sovit på en soffa under natten, och väcks av att någon ringer till honom för att han ska sätta igång. Vi har beställt frukost till 6 och taxi till halvsju. Dags att flyga upp i Anderna till Inkarikets gamla huvudstad Cusco.  Frukost Americano igen, taxin visar sig vara en kompis i sin bil, och vi kör kustvägen, förbi morgontidiga surfare och joggare, in i smeten sen med otroligt tät trafik. Ständigt tutande bilar, halsbrytande körfilsbyten och tappra trafikpoliser som dirigerar trafiken både här och där.

Framme i god tid vid flygplatsen och lyfter mot Cuzco.

Cuzco ligger på över tretusen meters höjd över havet, och var de gamla Inkahärskarnas huvudstad. Enligt legenden grundad av den första Inkahärskaren som fick veta av Solguden att han skulle vandra dit där hans stav kunde sänkas i jorden. Det blev Cuzco, världens navel.

Vi tar  en taxi till vårt hotell Recidentia del Sol, som ligger mitt i det historiska centrumet., intill en stor kyrka, Santo Domingo. Ett jättemysigt ställe, inbyggd gård och en mycket vänlig ägarinna som har lovat vår researrangör att ta särskilt väl hand om oss. Hon serverar oss kopp efter kopp av te bryggt på kokablad, det är nödvändigt för att vi ska vänja oss vid höjden. Man ska ta det lugnt och dricka koka-te så går det bra. Bengt får dock huvudvärk och lite yrsel efter ett tag.

 

Onsdagen 8 oktober


En lugn morgon. Kvällen innan har vi träffat Benito som med hjälp av vår värdinna förklarar vad som ska hända härnäst. Vi får biljetter och anvisningar, och bokar också en utflykt runt Cusco till 7 okt. Känns betryggande.

Lite shopping på förmiddagen för mig, en snygg poncho i alpackaull, babyalpacka tom och ett underbart silversmycke i form av en kolibri att ha runt halsen. Och en liten häst till min samling! Svårt att ta sig fram nästan, det är helgdag och dubbel sådan, en religiös till något helgon och en ickereligiös till minne av ett slag och en hjälte, Grau. Den religiösa delen ger några tåg med bärande av helgonbild, finklädda församlingsmedlemmar kånkar på en bärstol med helgonet och andra följer efter , spelar, trummar och låter. Utklädda dansare piffar upp det hela. Hela dagen rör sig olika tåg med utklädda människor och ett himla oväsen fram och tillbaka i staden.

På eftermiddagen utflykt med buss runt Inkalämningar i staden. Ett museum, ett Soltempel, försvarsanläggningar mm. Inkariket var mycket stort och välorganiserat under en hundraårsperiod. Tillbaka i staden kl 19 , promenad hem till hotellet och en trevlig middag med forell från Andernas bäckar och floder, potatis från dalarna och peruvianskt vitvin.

Sen i säng för att kurera den obligatoriska resesnuvan som slagit till. Tur man har med sig hemmaapoteket!

Torsdagen 9 oktober

9 okt

Vägen mot Macchu Picchu

Lämnar hotellet i Cusco med en buss som tar oss till Ollantaytambo via The Sacred Valley, Urubamba och Pisac. Nu går det nerför från 3400 m ö h till ”bara” 2700 m, och vi åker genom svindlande passager och hårnålskurvor.

Vår bullrige chaufför angriper dessa med gott självförtoende och en högljudd tuta, och ibland stannar vi på platser där vi kan se rester av Inkariket, dess tempel, försvaranläggningar, terrassodlingar och gravar inhuggna i berget. Allt förbundet med en välbyggd led, Inkaleden.  Ett så välorganiserat rike för så länge sen, blomstrade mest på 1500-talet, skickliga byggare, ingenjörer, tekniker, organisatörer, man häpnar och måste jämföra med de gamla romarna.

I Ollantaytambo ska vi ta tåget till Macchu Picchu, och vi är försedda med biljetter och annan nödvändig rekvisita av vår researrangör.

Strax innan vi kommer dit drabbas Bengt dock av ett av sina numera sällsynta , men besvärliga, yrselanfall. Han får hjälp av bussen av ett par resoluta medpassagerare, vilar lite medan vi äter lunch, och får sen hjälp på igen. Vi har verkligen fantastiskt vänliga och hjälpsamma människor omkring oss var vi än är.

Vilar lite igen på ett café vars ägare vår guide råkade känna väl, och dessa förser oss med kaffe samt skjuts med ett tuctucliknande forson till stationen. Tåget går halvfem, men på biljetten står att vi måste vara på stationen kl fyra prick! Hmm?

Nu har yrsel lagt sig, så vi troppar in på stationen för egen maskin, efter att först passerat en passkontroll!! Jovisst, passet måste vara med i Peru i alla möjliga sammanhang, när man handlar, när man checkar in på hotell och förstås också när man åker tåg..

Efter en stunds väntan i väntsalen börjar det röra på sig. Vi ska åka med Incarail, och starx innan tåget kommer dyker det upp ett antal personer i uniform, bärandes på varsin stor skylt med en bokstav. De sprider ut sig längs spåret och håller upp sina skyltar med ABCD osv. Vi letar upp C, som våra biljetter anger, plats 8 och 9, så vi står snällt intill mannen med C-skylten.

Tåget tuffar in, ja, det tuffar faktiskt, det är ett diesellok som dessutom ryker på ett gammaldags sätt.

Mannen med C-skylten förvanlas nu till insläppare, och med hjälp av en kvinnlig kollega radar han upp oss, kollar våra namn på en lång lista och tar vår biljett. Vi kommer upp på tåget, men finner att våra platser, 8 och 9, redan är besatta av en grupp japaner. Vi kan ju inte heller hävda vår rätt , då vi inte har kvar biljetterna..

Istället slår vi oss ner på lediga 44 och 45, så småningom till konduktörernas stora förtvivlan. De kosulterar sina listor, försöker förgäves få japanerna på stol 8 och 9  att flytta på sig. Dessa ingår dock i en större grupp och vill inte skiljas från den. Runt dem fladdrar två japanska reseledare och viftar med armarna. Konduktörerna inser att de är slagna och ger upp. Vi får sitta kvar där vi sitter, i mycket mjuka och bekväma fåtöljer. Tåget tuffar iväg, gungar och knirkar, och man fylls av nostalgiska känslor sen femtio- och sextiotalets tågresor hemma.

Rälsen följer den bruna virvlande floden Rio Urubamba, ibland lite väl nära. Om man kikar neråt så ser man rälsen hänga nästan över kanten . Det  behövs nog inte mycket förrän lite regn sveper iväg dem. URRK!

Runt tåget reser sig mäktiga, dramatiska bergstoppar, mitt i Anderna är vi ju och många av topparna är över 6000 m höga. Yxbacken, släng dig i väggen!

Man får nästan ont i nacken när man tittar uppåt för att se uppför bergväggarna. Vid flodens stränder finns dock lite slätare mark, man kan se en del odlingar, lösa hästar som betar, någon ko. Ibland rena regnskogen också, med eukalyptusträd, lianer och annat.

Snart drar tågpersonalen fram en serveringsvagn och det visar sig att det ingår dryck och lite tilltugg i biljetten. Vi får en påse som ser ut att innehålla tuggpinnar till hunden, men det är någon sorts kakor. Helt ok. Till det dricker vi inka-te, bryggt på kokablad och eukalyptus. Riktigt smakligt!

När alla knaprat färdigt sprider sig ett lugn över vagnen, allt man hör är skenskarvarnas dunk (fråga era föräldrar, alla ni under sextio) samt de vemodigt flöjtande tonerna av El Condor Pasa ur högtalarna. Skymningen faller sakta, molnen sveper mjukt in de spetsiga bergstopparna i sitt vit ludd, och alla japanerna somnar sött. Ja, faktiskt, alla på en gång, de till och med sover i grupp verkar det som. Påminner om de där flockarna av fåglar som alla på något magiskt vis vet att de alla på en gång vill svänga åt samma håll.

När mörkret fallit helt är vi framme i det lilla samhället Macchu Picchu, den moderna varianten, och alla japanerna vaknar.  De får sina väskor av de fladdrande reseledarna och kliver av. Det gör vi också, och imorgon ska vi inspektera Den Förlorade Staden.

 

 

Fredagen 10 oktober

Tidigt uppe. Kvällen innan kom vår blivande guide i Macchu Picchu  till hotellet vi kvartade på och informerade oss om var och när vi skulle befinna oss dagen därpå.

Kl sju vid bussarna som tar folk upp till Macchu Picchu var det som gällde.

Vi åt vår så kallade frukostbuffé, äggröra och vitt bröd med sylt, suck! All annan mat är jättegod, men frukostarna är inga höjdare.

Vi letar oss genom marknaden till platsen för bussarna och möter vår guide. Bussfärden uppför berget är lika hisnande som vanligt, ja faktiskt värre, bussen möter nästan sig själv i kurvorna., som är mer hårnålskurvor än man trodde var möjligt. Som vanligt har man dock på något sätt försonats med sitt öde, och tittar nerför stupen med viss resignation inför ett möjligt fall.

Men upp kommer vi, och köar in vid ingången till Macchu Picchu. Det är fullt med folk förstås, och bland alla dessa ligger, går, sitter många hundar av obestämd härkomst. De sover till och med djupt mitt i högen av människor.

Sen pass och biljett och en stämpel i passet om vi vill, vi besöker ju Inkariket.

 

Vår guide har samlat ihop en skock av oss turister, Bengt och jag höjer medelåldern avsevärt i gruppen.. Guiden kallar mig artigt för Madame hela tiden, av vördnad för min höga ålder förmodligen, för de andra damerna/tjejerna får inte detta tilltalsord. Vet inte om jag ska vara tacksam eller inte, men bestämmer mig för att det är trevligt att tilltalas vördnadsfullt. Det händer just aldrig hemma.

Sen vidtar en hisnande vandring, eller mest klättring, i några timmar genom en fascinerande stad, utplacerad högt, högt uppe i bergen, bestående av tempel, hus av olika storlek, en liten pyramid och ett mycket stort antal terrasser som man använde att odla all sin mat på, med skördar året om. Till och med olika mikroklimat på de olika terrasserna för bästa växt. Närodlat, släng dig i väggen!

Man odlade majs, detta är majsens hemland och majs finns i alla olika storlekar och färger, samt quinoa, vitlök och potatis mm. Peru är även potatisens hemland. En annan enormt viktig gröda är kokabusken som bara finns i tre länder, samtliga i Sydamerika. Man har i århundraden tuggat kokablad för att orka jobba i den tunna bergsluften, och så även nu. Vi har blivit erbjudna koka-te, koka-karameller, koka-tugg av olika slag under hela resan.

Macchu Picchu, som inte hette så för övrigt, det var bara det namn den tyske ”upptäckaren” gav den i början av nittonhundratalet när han visades till den Glömda staden av en lokal förmåga. Den hade då legat övergiven och ohittad och oplundrad av spanjorerna sedan femtonhundratalet. Vår guide, som själv verkar räkna sig till Inkaättlingarna och har deras språk som modersmål, tror att den kanske hette något med Kondorens Stad eller så, eftersom man kan se bergsformationer både bland de stora bergen och i stenblock i staden som liknar den stora fågeln kondoren. Ett av inkafolkets heliga djur, tillika med puman och ormen.

En imponerande stad, milt sagt, så välorganiserad, med vattensystem som tog hand om regnvatten och vatten ur bergen, med terrasserna, med trappor, vägar och vaktsystem. Man hade kurirer som sprang  i stafett med budskap i form av knutar på snören, speglar att varna med och en stor hantverks- och byggnadsskicklighet. Man kan se stenbrotten där stenar slipades till fullständig släthet, lena som en babystjärt, och även se hantverkare som med samma teknik idag slipar och restaurerar templen och husen.

Och så Inkaleden, som fortfarande är gångbar och sträcker sig många mil för att förbinda Macchu Picchu med andra liknande städer och med Cusco som var rikets medelpunkt. Och ändå så vet vi fortfarande ganska lite om Inkariket, eftersom mycket förstördes och glömdes och förspanskades.

Efter några timmar i het sol, klättrandes genom staden, förstummade av de häpnadsväckande vyerna över de omkringliggande spetsiga bergen och de branta stupen ner mot den bruna floden därnere, är vi så klara. Orkar inte en meter till!

Vi åker ner med bussen igen, till den moderna byn Macchu Picchu som är betydligt simplare än sin föregångare, och sträcker ut våra vördnadsvärda gamla trötta ben på sängen en stund.

En resa i tiden har vi gjort, som lämnar mycket att fundera över.

 

11-12 oktober

Nu är vi i Puno på hotell Casona Plaza. Har varit en hel del resande hit och dit, igår tog vi oss tillbaka från Macchu Picchu med tåg till Ollantambay, där vi mottogs av en kille med skylt och liten buss, som han fyllde med folk och körde till Cusco med. Tillbaka till Recidentia med sin trevliga innergård och trevliga moderliga värdinna. Vi satt ute på innergården och läste och drack koka-te, åt middag sen och tog det lugnt. Vi väntade också på vår agent Benito Ito som skulle komma med biljetter till buss och utflykter vid Titicacasjön, men han dök aldrig upp. Vad göra? Vi hade inte hans telnr och hittade inget heller trots försök från hotellpersonalen.

Kl 1 på natten ringde jag vår resfixare Agneta hemma i Sverige och hon fick tag på Benito som hade glömt oss tillfälligt. Så på morgonen söndag kom han och körde oss till den buss som tog oss till Puno.  Över sex timmars buss, men det gjorde inget, för vi satt i lyxstolar, hade toa och film och allt på bussen,.

Möttes i Puno av en ny guide som körde oss till detta hotell och som hämtar oss imorgon för utflykt på Titicacasjön.

 

13 oktober

Hämtas på morgonen i liten buss och körs till hamnen, en pir ut i Titikakasjön. Titikaka är världens högst belägna sjö på över 3000 m höjd.

Vi är ett litet sällskap , Bengt och jag, tre unga killar från Hongkong och tre personer från  Lima, samt guiden och båtföraren.

Båten ligger som ,typ femte båt från kajen, så vi får ”jumpa” på de mellanliggande båtarna för att ta oss till den rätta. När jag var liten jumpade jag och min kusin Göte på stockarna i den så kallade stockhagen i Isnäs, min barndoms sommarby. Där fanns ett sågverk nämligen, och på den tiden låg stockarna i blöt i stora ”hagar” omgärdade av andra stockar. Det var kul att jumpa på, och vet ni inte vad det heller betyder så är det synd om er J Ni får fråga en vän.

Nåja, vi jumpade mellan båtarna med spänstiga skutt och tog plats i vår båt,  som var ganska stor med mycket bekväma stolar i. Vår guide pratade om sjön och om de konstgjorda öarna i den medan båten lade ut och sen tog vi oss upp på taket till båten medan den fortsatte utåt sjön.  Solen sken och det var härligt väder på alla vis.  Fullt med sjöfåglar, dock obekanta för mig, förutom en sorts dopping med färggrann nacke. Är ej säker på att det var en dopping dock , men såg att den doppade sig, vilket jag tolkade som detta.

Vi tog oss genom ett stort område med vass, genom en ränna och efter en stund kom vi fram till  en liten mini-ö vid vassen där några personer från öfolket fanns. De hade en vasshydda där.

Snart var vi också framme vid de första vassöarna.

I Titikakasjön finns 75 flytande öar, gjorda av vass, och på dem bor ca 2000 indianer sedan 900 år! En gång i tiden, långt före inka, var det mycket krigande och oro runt sjön och några kom då på att de kunde gömma sig på sjön. Först hade de små vassbåtar, i storlek som våra ekor, som de sov i, men senare kom de tydligen på att man kan tillverka en egen ö att bo på…

Vi gick iland på en sådan ö, hälsades välkommen av ”presidenten”  och fick en jättebra demonstration av honom och guiden på hur man bygger sin egen ö.

Man tager vassrötter, sågar upp en stor fyrkant av såna som är stadiga och täta, man binder sedan ihop fyra såna klumpar till en och fäster ordentligt. Nu har vi själva botten fixad, som ska vara under vattnet.

Sen tager man vass och lägger omlott över rotklumparna, och så var själva marken färdig. Sen bygger man sig hus av vass, finns olika varianter, och utanför har man en eldstad där man kokar sin mat. Maten består främst av fisk som man fiskar upp ur sjön, eller odlar, jag såg ett nät mellan olika delar av ön som var fyllt av småfisk som simmade runt runt. Till detta gnager man på lite skalad grön, ny vass, inget socker, inga tillsatser. Smakade inte så tokigt, vi fick gnaga lite, var mycket saftigt.

Man bygger båtar, framför allt små, av vass, men har också små motorbåtar nuförtiden.  Vassbåt fick de åka också för att komma till toalett-ön, en liten hydda ca 40 m från ön. Numera gjorde de inte sina behov i sjön längre, för att inte förorena den. Men man tänker ju på hur det går med magsjuka och sånt…

Av vassen byggs också stora båtar som ros av två åror fram, och det var dessa båtar som var förebild och inspiration för Tor Heyerdal när han byggde Ra. Vi fick provåka med en Ra-båt-häftigt!

Vi blev också inbjudna i en koja=ett hem. Fyra familjer samsas på en ö. Hemmet var ju inte stort, man fick kliva högt över en sorts tröskel för att komma in i det enda rummet. Halva rummet var sängar, eller bäddar på golvet snarare, och mannen i familjen låg och sov där när vi kom in. Vi såg hans öga kika upp. Frun fnittrade och sa att han var trött efter nattfiske. Hängde en del kläder på väggarna, man har den traditionella klädseln med utstående yllekjol, tröja, väst och hatt om man är kvinna. Männen ser mer ”vanliga” ut, med jeans och tröja.

Den lilla frun ville prompt trä på mig kjol och väst och hatt, man känner sig rätt löjlig, men så får det väl bli. Och sen leddes vi till en massa saker de gärna ville sälja, som otroligt vackra handbroderade tyg. Man såg ett antal kvinnor sitta och brodera dessa konstverk överallt. Jo, förstås med tanke på oss turister, men jag tycker det är härligt med deras företagaranda. Vi köpte ett vackert broderi som vi ska njuta av hemma.

En stund senare bar det hemåt igen över Titikakasjöns vatten.

Man kan verkligen fundera över dessa familjer, hur de har kunnat fortsätta leva så här över niohundra år, och att några vill fortsätta med det i vår nutid.

Lite av nutiden hade krupit in, i form av batterier, motorbåtar, solpaneler och turister, men det mesta var som det varit i hundratals år. Fyra  familjer per ö, men öarna låg tätt och man hade en del samarbetsprojekt som de stora båtarna tex. De små barnen som satt bredvid mamma på vassgolvet  eller bars av mamma eller pappa i famnen eller i ett skynke på ryggen var nog stornöjda att få vara nära, men de större barnen, tonåringarna? Man undrar om de gick i skola osv och hur många som faktiskt blir kvar. Man kan ju tänka att det kanske är sista skälvande åren av denna gamla kultur. Det var mycket intressant att få ta del av den medan den finns kvar.

14-15 oktober

På plats i Santiago, hotell Kennedy. Femstjärnigt höghus, vi bor på tionde våningen , med rödrockad vaktmästare som öppnar dörren när man kommer. Vårt rum är stort med stor dubbelsäng, badrum med badkar och två tvättställ, marmor och grejer.

Vi bestämmer oss för att ta oss till konferensen La Persona, som vi anmält oss till.  Får veta att det går bra att promenera, ”bara” femton kvarter… men vi tar hotellets egen taxi till konferensanläggningen.. Samma kvarter som hotell Kennedy dock.

Incheckade, får snygg ryggsäck, allt börjar med en kille från Lego på scenen. Vi sitter alla runt runda bord, och vi har fått ett engelsktalande bord. Dvs en tysk, en australiensare, två svenskar (vi), en kanadensare, tre chilener och en chilensk-svensk man. Varsin legopåse får vi och sen bygger vi hej vilt i två timmar och skapar presentationer samtidigt. Idén är att skapa framåtlutade möten, inte bakåtlutade. Blir lite to much efter någon timme, men våra bordskamrater är trevliga dock. Till vår förvåning finns vid många bord en hel del unga militärer, klädda i uniform, killarna också med ridstövlar och sporrar! Man kan undra var kusarna fanns? De verkade dock vara där för att delta och lära sig om ledarskap, inte för att vakta oss. Udda.

Kaffepaus vid 18-tiden, sen invigning med dans av Påskö-invånare och en himla massa tråkiga tal på spanska utan översättning.

Allt drar över med en timme ungefär. Suck!

Efter en snabbdrink efteråt drar vi iväg.  Tror att pålitlig taxi ska finnas utanför, men icke. Vi travar iväg till en restaurang längre bort och ber dem ringa taxi, och får sen en med en äldre herre som kör och som håller överenskommet pris. Kan vara lurigt med taxi i Santiago enligt ryktet.

Kryper ner i vår jättesäng efter en god middag i baren på hotellet. Trygga och säkra J

Och helt övertygade om att detta var vår konferenskvot för denna resa.

 

torsdagen 16 oktober

Hämtas av en beställd privatguide, ordnad av hotellet, en äldre man som är trevlig och berättar mycket om sitt land. Vi åker runt i Santiago, downtown, upp för ett stort berg med utsikt över ett smogtäckt Santiago. På toppen en Sankta Maria staty och fin utsikt. Vi besökte en marknad som luktade fisk och tog kort på presidentpalatset och justitiepalatset med mera. En storstad, över sex miljoner invånare och många nybyggda höghus och vägar. Men också i downtown en hel del skruttiga hus med trasiga fönster. En farlig stad säger guiden, rån av affärer och banker och personer är vanligt, samt mycket droger. Samtidigt mycket mer modern och växande än många andra städer och med parker och annat fint. Lever på kopparbrytning, vinodling, turism. Jag köpte en liten hästhuvudskulptur av lapis lazuli, en vanlig halvädelsten i landet. Jättefin!

Imorgon ska vi se mer av omgivningarna.