Förstadagen i vårt gemensamma liv

Hon skuttar emot oss när vi kommer, glada öron och ögon. Vår lilla nying, vår nya bebis, vår lilla Java. Hennes mor är med henne, men verkar rätt nöjd att få vinka farväl till sin lilla. Inte som i mänskovärlden, där åtminstone jag på kvällarna satt på sönernas sängar som de lämnat för nya äventyr utan mig, och släppte en och annan tår.

Java är lika glad när bildörren stängts om henne och under resan hem säger hon inte ett pip utan sover lugnt och tryggt i min sons famn, han som är min främsta medhjälpare vid hundhämtning och hundskötsel.

Vår stora tik, Blossa 8 år, är med också, och spanar intresserat på nykomlingen från sin plats längst bak i bilen. Vi är rätt spända på hur hon ska reagera på att få en liten bebis i huset, hon som varit drottning i sitt eget rike så länge.

Hon är bebisens mormors syster, men det vet hon nog inte, och visste hon skulle hon nog inte bry sig.

Dag 2

Vi överlevde första kvällen och natten! Lilla Java intog hemmet med all den självklarhet en liten valp som hittills bara mött vänlighet och omsorg kan göra, trots att gammelmor Blossa inte ville låta henne komma nära överhuvudtaget. Hon vänder bort huvudet med en lätt äcklad min och morrar dovt när Java försöker göra närmanden. Men hon går inte undan, och när Java inte tittar så snabbar hon sig på och nosar intresserat bebisen i rumpan, och tappar då sin besvärade min helt och hållet ända tills Java vänder sig om och gör förnyade kontaktförsök.

PÅ natten sov Java bredvid min säng, inte alls i den sköna lyan vi gjort i ordning, utan på mina tofflor. En gång var vi uppe och kissade, ensamma i den mörka isande natten. Naturligtvis har vintern precis slagit till ordentligt just när vi måste göra många lättklädda besök i trädgården. Dock verkar det bara vara jag som tycker det isar, Java verkar rätt obekymrad. Märks redan att hon är en vädertålig labrador.

Dag 3

Nu börjar en sorts rutin att bre ut sig. Sova, vakna och kissa, äta fyra gånger om dagen, leka och busa däremellan. Hon har kaxat till sig ännu mer nu och far obehindrat runt i jakt på något att gnaga på. Några gånger anfaller hon Blossas svans, vilket inte uppskattas. Annars verkar Blossa ha börjat hoppas på att den här lilla krabaten kan bli en värdig lekkamrat nån gång, och ett par gånger gör hon lekinviter, och använder också tassen för att peta igång lillfröet. Dessvärre har hon mycket stora och klumpiga tassar, så jag får rädda Java undan dem. Man kommer osökt att tänka på Djungelbjörnen Baloo och Mowgli i Djungelboken, den där scenen när Baloo ska lära Mowgli att slåss som en björn…Ni vet..jag ska lära dig allt jag kan…

Känner mig som Bagheera ” och HUUR tänkte du att din elev ska lära sig något när du slagit honom medvetslös….

Men det blir nog bra så småningom, tänker jag också.

 

Dag 4

 

Så snabbt en liten valpbebis anpassar sig till sin nya tillvaro. Hon har listat ut att jag nog är hennes nya mamma, vilket gör att sorg bryter ut när jag går ifrån henne, och en livlig labbeglädje hälsar mig när jag kommer tillbaka. Pussar av skära tungan, lilla svansen och även resten av valpen viftar och gungar och ögonen, som fortfarande är valpigt gråblå lyser av glädje, Hon har också förstått att när mamma lagar mat är det bra att vara i köket, saker kan tappas, diskmaskinen är en spännande sak, och Blossas korg med leksaker är en outsinlig källa till nya upptäckter.

Jag sitter ibland med henne i famnen, känner hennes varma tyngd, hennes lilla bruna nos som snusar mot min arm. Smeker hennes lena bruna päls, min lilla chokladpralin, och känner att jag har lust att gråta av ren kärlek. Åh , du lilla, så snabbt du kom under huden på mig…

 

Dag 5

Java blir allt kaxigare för varje minut, hon håller på att inta vårt hem för fulla segel nu! Stora tant Blossa har mjuknat betänkligt, en liten stund idag tillät hon lilla Java att sova med nosen på Blossas stora tass. Bara några minuter, men ändå.

Vi tog med dem båda på en utflykt idag, ingen promenad förstås, det är Java för liten för, men vi hittade en ostörd plats där de tillsammans kunde nosa lite.

 Java tassade beundrande efter Blossa och försökte se vuxen ut hon också, och Blossa var sitt vanliga glada jag och glömde att morra surt en stund. Hon verkar hoppas mer och mer på sin lilla kompis, och gör lekinviter ibland och ser riktigt positiv ut.

På kvällen, efter eftermiddagssovningen, får Java sin första labbefnatt efter att ha försökt dyka ner i vattenskålen med framtassarna först. Hon rusar runt i vardagsrummet med glada öron, och med Blossa häpet iakttagande. Jag kan inte låta bli att skratta högt!

Labradoren är hundvärldens clowner, heter det ju. Ack så sant, och det tycks ligga i generna, helt klart.

 

Dag 6

Kallt ute som bara den. Kallaste vinterdagarna hittills i år, men Java skuttar obekymrad ut i den snöiga trädgården och förrättar sina behov. Hon verkar ha börjat fatta att det är det som förväntas när man släpps ut. Och massor av beröm får man då också. Tyvärr innebär det inte att hon därmed begripit att mattor och golv inne ska man inte kissa på, men det kommer nog snart. Gäller att vara påpasslig och gissa när behov uppkommer, och det blir man ju bättre och bättre på med tiden.

Sovandet går också allt bättre. I natt somnade hon vid 23-tiden, var vaken och gnydde lite vid 1-tiden, men somnade om när jag smekte henne lite på de lena öronen.

Klockan 7 vaknade jag med ett ryck.

Ingen nattkissning under natten, ingen valp på tofflorna vid sängen, herregud vad har hänt!

 Hjärtat bankar och fantasierna kommer rusande. Hon är sjuk och orkar inte gny ens, eller hjälp -hon har dött redan! Så här länge KAN ju inte en valp sova!

Jag störtar upp-och där ligger hon-inne i sin sovkoja bredvid min säng .

Den har blivit alltmer populär för varje natt, med sin mjuka dyna och gosedjur och nattemorot.

Sömnigt kikar hon upp på mig ”Vad är det frågan om, mamma?”

Puh, hon är frisk och glad, äter sin frukost och busar sen i ett par timmar innan hon slocknar igen-denna gång över en stolskant med huvudet- så obekvämt som möjligt. En äkta labrador minsann!

 

Dag 7-10

Nu har det hänt! Plötsligt inser jag att Java och Blossa har blivit vänner på riktigt. Blossa ligger på rygg på köksgolvet och Java anfaller lycklig sin stora kompis. När vi är ute traskar Java stolt efter Blossa och försöker göra precis som hon. De ligger också och smågnabbas med varandra, sådär som syskon gör, även om det är åtta år mellan dem. Jag inser också att Blossa verkar mycket nöjd med sakernas tillstånd, hon har varit lite väl ensam i flera år, inga riktigt bra lekkamrater som orkar med Blossas oerhörda energi.

Lättnaden är stor, min lilla Java, så fint hon nu smälter in i raden av mina labradorer genom livet. Hennes personlighet börjar synas alltmer, men ännu är hon ju till stora delar ett oskrivet blad. Men så långt är det bra, hon verkar orädd och mycket lugn, samtidigt busig och glad. Lyhörd tror jag, hon lärde sig komma på tillrop med blixtens hastighet, och är mycket uppmärksam på minsta rörelse. Will to please, förhoppningsvis. Ojdå, nu rimmar jag visst också 😉

Senast i raden av alla mina labbar, och vem kommer hon att likna mest? De har alla varit sina egna personligheter.

Jessica, den coola, min stora gyllene clown, Jasmine, den svarta blomman, avvaktande, lydig och försiktig, Johanna, den glada, snälla, totalt okomplicerade, Davina, den blyga och smarta svartblanka tösen, Jenka, den ljusgula eviga barnungen, och Blossa, min första bruna, pansarhunden, den energiska, lydiga, spänstiga och viga och fullkomligt osårbara jätten. Som samtidigt är sin mattes allra bästa vän.

Jag tittar in i Javas vänliga grågröna valpögon som tittar tillbaka på mig med kärlek och tillit. Måtte vi få ett långt gemensamt liv tillsammans, och bli varandras bästa vänner, vi också.

Välkommen valp! Jag älskar dig!