Förstadagen i vårt gemensamma liv

Hon skuttar emot oss när vi kommer, glada öron och ögon. Vår lilla nying, vår nya bebis, vår lilla Java. Hennes mor är med henne, men verkar rätt nöjd att få vinka farväl till sin lilla. Inte som i mänskovärlden, där åtminstone jag på kvällarna satt på sönernas sängar som de lämnat för nya äventyr utan mig, och släppte en och annan tår.

Java är lika glad när bildörren stängts om henne och under resan hem säger hon inte ett pip utan sover lugnt och tryggt i min sons famn, han som är min främsta medhjälpare vid hundhämtning och hundskötsel.

Vår stora tik, Blossa 8 år, är med också, och spanar intresserat på nykomlingen från sin plats längst bak i bilen. Vi är rätt spända på hur hon ska reagera på att få en liten bebis i huset, hon som varit drottning i sitt eget rike så länge.

Hon är bebisens mormors syster, men det vet hon nog inte, och visste hon skulle hon nog inte bry sig.

Dag 2

Vi överlevde första kvällen och natten! Lilla Java intog hemmet med all den självklarhet en liten valp som hittills bara mött vänlighet och omsorg kan göra, trots att gammelmor Blossa inte ville låta henne komma nära överhuvudtaget. Hon vänder bort huvudet med en lätt äcklad min och morrar dovt när Java försöker göra närmanden. Men hon går inte undan, och när Java inte tittar så snabbar hon sig på och nosar intresserat bebisen i rumpan, och tappar då sin besvärade min helt och hållet ända tills Java vänder sig om och gör förnyade kontaktförsök.

PÅ natten sov Java bredvid min säng, inte alls i den sköna lyan vi gjort i ordning, utan på mina tofflor. En gång var vi uppe och kissade, ensamma i den mörka isande natten. Naturligtvis har vintern precis slagit till ordentligt just när vi måste göra många lättklädda besök i trädgården. Dock verkar det bara vara jag som tycker det isar, Java verkar rätt obekymrad. Märks redan att hon är en vädertålig labrador.

Dag 3

Nu börjar en sorts rutin att bre ut sig. Sova, vakna och kissa, äta fyra gånger om dagen, leka och busa däremellan. Hon har kaxat till sig ännu mer nu och far obehindrat runt i jakt på något att gnaga på. Några gånger anfaller hon Blossas svans, vilket inte uppskattas. Annars verkar Blossa ha börjat hoppas på att den här lilla krabaten kan bli en värdig lekkamrat nån gång, och ett par gånger gör hon lekinviter, och använder också tassen för att peta igång lillfröet. Dessvärre har hon mycket stora och klumpiga tassar, så jag får rädda Java undan dem. Man kommer osökt att tänka på Djungelbjörnen Baloo och Mowgli i Djungelboken, den där scenen när Baloo ska lära Mowgli att slåss som en björn…Ni vet..jag ska lära dig allt jag kan…

Känner mig som Bagheera ” och HUUR tänkte du att din elev ska lära sig något när du slagit honom medvetslös….

Men det blir nog bra så småningom, tänker jag också.