ICOT 2018

27. maj, 2018

Idle speculations from The Big Easy, New Orleans

En stad som ligger vid den enormt stora Mississippifloden ,”Ol´ManRiver, i staten Louisiana USA. Anlades av fransmännen 1718, och blev inte amerikanskt förrän efter ett krig 1815. I mellantiden hade både spanjorer och britter ägt staden. Den har egenheten att ligga i en sorts gryta, lägre än havet, enbart skyddad av så kallade levéer mot havet. Räcker ju inte alltid, senaste gången New Orleans översvämmades var 2005 då orkanen Katrina förstörde stora delar av staden.
När vi åker rundtur med buss i staden, vår vana trogen, så får vi se många spår efter Katrina. Man har fortfarande inte återställt allting. Vi ser massor av de speciell låga långsmala hus som är så typiska för New Orleans, så kallade "shotgun-houses" (om man öppnar frontdörren och skjuter rakt in i huset så kan man träffa en höna på bakgården) Alla dessa var översvämmade trots att de står på pålar, och folk fick räddas från taken. Idag fick vi också en aning om hur det kan kännas i ett stort oväder, när vi seglade på Mississippi i hjulångaren Creole Queen. Ett gigantiskt åskväder drog ihop sig och började skicka mängder av blixtar över himlen. Sen öppnades himlens alla portar, och ordet skyfall fick en ny mening. När vi gick iland blev det till att vada genom knädjupa vattenmassor, ännu värre än i Key West häromdagen, och skorna förvandlades till genomdränkta båtar.
Taxi hem till hotellet, skönt! Ett enormt hotell, största vi bott på, med extremt moderna hissar, som snabbt löper uppför och nerför väggen. Kan inte programmeras med önskad våning inne i hissen, utan det gör man utanför, varpå man får besked om vilken hiss man ska ta. Den kör sedan med bara oss inuti. Snabbt och smidigt, ända tills en massa turister fick för sig att tränga sig in i en hiss som någon annan beställt och sen förvirrade åka upp och ner i en lika förvirrad hiss. Du sköna nya värld.
Annars har vi njutit av en härlig kväll på Bourbon Street, en helt otrolig folkblandning, alla sorts kläder och frisyrer och färger. Hår som garn, eller som lila taggar, blinkande halsband, gatuartister av olika slag, massor av musik i alla hörn. Från trummande på plastdunkar till dueller mellan olika blåsinstrument, en liten minikarneval, häftiga polismotorcyklar, god mat, smaskiga drinkar, och så mer musik, jazz förstås.
Vi har åkt med båt genom alligatorland, sett dem simma i det bruna vattnet. En nationalpark för de kallblodiga vasstandade urtidsdjuren.
Och idag en maklig Mississippitur , först i sol och över trettio grader, sen i dundrande åskväder och skyfall.
Och imorgon vänder vi näsan hemåt, via Miami, och är hemma på tisdag om allt går som det ska. Så då får ni se upp, då är det slut på det fina vädret i Sverige när stormfåglarna anänder från väst.

24. maj, 2018

Trycker i oss spicy cajunpasta, sköljer ned med en drink och en öl, sittande i en fönstersmutt på Bourbon Street New Orleans', kikande på det otroliga folklivet på gatan. När vi ska betala beklagar servitören, men damen därborta har betalt den åt er. ??? Hon ville göra en god gärning och vi påminde henne om hennes mormor och morfar..ja vad ska man säga? Gav henne en stor kram och en mormoderlig puss på kinden och hon grät av lycka . Sånt kan hända i New Orleans' !🍤🍸👵🏻 @ Bourbon Street, French District

22. maj, 2018
Palmer är nog det vanligaste trädet i Miami, som lindar i Norrköping och björkar i Umeå. Det blev ingen överraskning, det hade jag nog gissat på om någon frågat mig innan. 
Desto mer förvånad blev jag när jag insåg att i Miami är spanska förstaspråket, inte engelska. Finns till och med en hel del invånare som inte ens förstår engelska.Och de som pratar engelska använder en mycket svårbegriplig variant.
Och att tre fjärdedelar av stadens befolkning är ättlingar till Kubaflyktingar var också en nyhet även om jag visste att de fanns.
”Sunshine state” kallar de sig för, men det får vi klaga på nånstans, för det har regnat mest hela tiden sen vi kom hit. Lite regn, mer regn och JÄTTEMYCKET regn så hela gatorna höll på att spolas bort. Fast det var ju i Key West, men ändå. 
Hotellet är ett modernt ett, nog inte i första hand tänkt för oldies, utan för festglada ungdomar. I hissen kan man möta en Hovmästarrobot som ser ut som en dammsugare med välknuten fluga, och artigt upplyser om att den är på Delivery. Den lämnar saker man beställt till rummen, som toapapper och handdukar och sånt, och viftar på hela sig av glädje när man ger den beröm.
Frukostens baconmeny eller pannkaksmeny serveras sönderhackat i en pappburk, hmm. Den nya tidens människor kanske inte hinner tugga så mycket.
Bil är ett nödvändigt tillbehör om man bor på detta hotell, eller var man än bor för den delen. Det finns helt enkelt ingen plats för gående och cyklar och sånt, utan hotellets shuttlebuss kör oss till flygplats och shoppingmall om vi vill.
Mycket trafik i stan då förstås. Och långa köer.
En fin stad dock , med underbar beach mitt i stan , sand som potatismjöl. Lilla Havanna, en stadsdel som ser ut just som man tänker sig Havanna, men rikare, med fler affärer och restauranger, andra stadsdelar med målade murar, konst, grönområden, skyskrapor, småhus och allt man kan drömma om.
Nu är konferensen över, vi har också turistat färdigt här och drar till New Orleans idag. Rapport därifrån kommer i sinom tid.
 
19. maj, 2018
19. maj, 2018

ICOT 2018 i Miami-glimtar av några intressanta talare:del 3
Temple Grandin stegar upp på scenen med fasta steg. Grått, kort hår, byxor och en cowboyskjorta med röd slips gör att man studsar till. Vad är detta, hon ser verkligen inte ut som den vanliga talaren, om det nu finns någon sådan. Och det är hon inte heller. Temple Grandin har levt sitt liv med autism, hon har sedan liten fått sin hjärna scannad massor av gånger, i autismforskningens namn, hon är en oerhört skicklig konstruktör av slaktplatser, professor i animal science på Colorado State University och också författare av flera böcker, den senaste, som jag köper efteråt, heter The Autistic brain.
Sällan har jag varit så fascinerad av en talare, och hennes budskap. 
Hon berättar om sitt eget liv och hur hon tänker, på ett annorlunda sätt i bilder, och hon menar att forskningen visar att autistiska människor tänker på annat vis, men att det inte är fel utan en variation som behövs för att världens olika problem ska lösas. Det behövs olika slags tänkare. Vi behöver istället lära oss hur vi ska stödja barn med autism så att deras bästa jag kommer fram och att det faktiskt finns jobb där det är en fördel att tänka på det sättet.Hon är också rädd för att allt diagnosticerande nuförtiden ska sortera ut de autistiska barnen och hindra dem att nå sina höjder, sätta en etikett som hindrar dem att tro på sig själva. Mycket intressant, och boken var mycket lättläst.