ICOT 2015

Söndagsmorgon i Bilbao

Mulet, har regnat, lite pölar här och var. Ska man ta tröja? Tar tröja, som dock åker av rätt snart. Inte något tröjväder i Spanien på sommaren, även om det kan skvätta, ljummen luft som tvättats ren och mild av regnet. Vandrar längs med floden , sightseeingbåten tutar förbi, men verkar ganska tom än så länge. Upp på en bro, underbar utsikt mot mäktiga annorlunda Guggenheimmuseet. Ner på andra sidan, strosar längs floden igen. En kyrkklocka dånar mäktigt ut kallelse till mässa, luften ringer, den också

Upp på nästa bro, en hög och framtidsdesignad, över till andra sidan floden igen. Väldigt högt uppe, försöker försiktigt gå fram till broräcket för att ta dagens bild av Guggenheim, men nej.. Höjdrädslan slår till och på löjligt darrande ben överger jag tanken att luta mig mot räcket. Den häftigaste bilden blir aldrig tagen.

Kommer till det fantastiska konstverket utanför Guggenheim, Jeff Koons enorma ”Puppy” täckt av tusentals blommor. Fotograferar den ur alla vinklar. Ur floden stiger nu dramatiska dimmor , konstgjorda, men ändå. Sveper in flodens vatten i sina mystiska slöjor , ackompanjerad av en ensam trumpet som åstadkommer vemodiga melodislingor. Tårarna stiger i ögonen på mig, har alltid varit lättrörd av sorgsen musik.

Vandrar tillbaka efter flodstranden, massor av människor har samlats där nu, kanottävling på gång verkar det som.

Bilbao är en stad för människor, överallt samlas de, i gamla stan igår kväll kunde man se familjer, mormor, föräldrar, barn, som bara finpromenerade genom gatorna, gäng av ”gubbar” som drog från bar till bar, folk som vi, som intog sin middag ute på trottoaren, sopbilar som stannade till i de smala gränderna och samlade in säckar. Staden är otroligt ren och fin och vänlig.

En stad för hundar dessutom, hela tiden lyckliga hundar som promenerar och träffar andra hundar, mattar och hussar som har tid att låta dem leka , och som är duktiga med bajspåsarna.

Jo, en stad att lägga i gilla-högen!

Nu drar vi vidare till San Sebastian!

San Sebastian

Vi fixade en hyrbil på flygplatsen i Bilbao och lyckades ta oss till San Sebastian med hjälp av den ingående GPS:n. Tur vi hade den i själva staden, för det var enormt med bilar, trångt, absolut INGA parkeringsplatser och inget svängrum överhuvudtaget.  Vi passerade målet, som GPS:en uttrycker sig utan att kunna stanna ens. Målet var hotell Europa mitt i stan. Ett varv till, GPS:n omplanerade tåligt och ledde oss tillbaka igen. Fick syn på ett parkeringsgarage och körde in. Fullt. En man som tydligen skötte om det hela skakade på huvudet åt oss, men när vi frågade om hotell Europa sken han upp, kom med en parkeringsbiljett och viftade iväg oss. Han skulle parkera åt oss. Det var hotell Europas parkeringshus vi hade råkat komma in på.

Efter detta bestämde vi att där får bilen stå, vi stannar i stan till lördag. Dyraste resan nånsin , men ändå.. Man ska inte utsätta sig för onödiga faror.

Hotellet ok, trots en löjligt svag AC, ett par hundra meter bara till den enorma halvmåneformade beachen La Concha och tio minuters promenad till Gamla Stan.

På med baddräkten, visserligen lite växlande molnighet, men lagom varmt och soligt för en bleksparris från Sverige.

Packar ryggsäck med badlakan från hotellet, en bok och glasögon. På stranden vid tio-tiden på förmiddagen. Inte ensam ändå precis, hundratals människor vandrar i vattenbrynet, målmedvetet. Precis som på kvällarna, då vandrar de på gatorna i strida strömmar, nu i den våta sanden istället. Havet håller på att dra sig tillbaka, ebb på gång. Det är stor skillnad på ebb och flod har vi fattat, när det är ebb är sandstranden 40 m bredare, när det är flod så slår vågorna direkt mot trappor och pirer och sanden är nästan borta.

Jag går också längs med stranden, i vattenbrynet, njuter av den våta fina sanden mellan tårna. Med jämna mellanrum fräser en våg upp och slickar fötterna, vattnet är förvånansvärt varmt för att vara Atlanten. Men stranden ligger ju skyddad innesluten i en bukt, så det kanske håller uppe värmen.

Sen ligger jag på min handduk i den varma sanden och vänder min bleka nos mot solen som glimtar fram då och då. Blundar och låtsas att jag är ensam med havet som brusar i bakgrunden och överröstar allt folk. Hav kluckar liksom inte stillsamt, hav brusar, fräser, till och med ryter ibland. Hav är vildare, grönare och vågorna är stora även när det är lugnt. Jag doppar mig sen genom att bara vada ut och stå still, vågorna sköljer över mig och jag känner den salta vilda smaken av hav.

På kvällen åker vi sen en sight-seeingrunda med buss, avslutar efter det med att strosa runt i gamla stan, som en del av folkmarschen, gå in på en bar, plocka åt oss pinxtos , en sorts stora tapas, ett glas av traktens cider som hälls i glasen från hög höjd med särskild snits, gå vidare till nästa bar och göra likadant. Det tillhör vanorna på denna ort har vi hört sägas.

Konsten att slappna av

Första veckan: konferens. Var är vi, vilka är här? Var är konferensbyggnaden, programmet, vilka föreläsningar ska jag gå på. Dagarna går fort, byter föreläsning varje timme, träffar massor av trevliga människor, stora middagssällskap, skratt, skoj, pratar engelska, sena kvällar. Väldigt trevligt, full fart.

Andra veckan: Åker till sömnig badort, ska stanna ett par dar, sen måste vi ju fara runt och bese en massa platser.  Vi bläddrar i kartor, söker på nätet, åker iväg.

Nä, känner vi plötsligt, vi stannar här! På just detta hotell, i just denna badort. Vi gör max en sak om dagen, inte mer!

Första dagen är det svårt, packar väskan vid halvtio för att ”göra” något. Ligger vid stranden sen, och känner plötsligt hur hela jag bromsar in, i takt med vågorna som rullar över sanden…

Nu, fem dagar senare: Sover till halvtio (har inte hänt sedan jag var tonåring för hundra år sedan ;), ligger och drar mig (man ska ju inte överarbeta uppstigandet), går upp, drar borsten genom håret, ingen makeup (här känner ju ingen mig, mer än Bengt, och han vet ändå sanningen) går ner till frukost. Äter länge, långsamt, dricker starkt kaffe.

Sen vilar vi frukost innan vi tar itu med dagens utflykt, eller med bad.  Överdrev dock badandet, eller solandet igår, så nu svider skinnet. Hoppar över lunchen, frukosten var ju så sen, tar lite siesta sen eftermiddag. Läser bok, skriver lite, tittar på film. Sen är det dags för promenad till gamla stan och slött leta efter lämpligt ställe att inta middag. Intar middag, plus ett glas vin kanske, samtalar om inget särskilt, bara lite världshändelser eller nåt annat lättlöst, strosar hem till hotellet i den ljumma natten, tittar på havet som har återintagit stranden och fyllt den med vågor.

Mina axlar, som vanligen sitter strax under öronen, har nu sjunkit ner till s k ”axelhöjd”, kanske till och med lägre, så också blodtrycket förhoppningsvis. Man får träna på att slappa, trägen vinner!