ICOT 2015
Lördagen 27 juni 2015
Dags för en ny resa till Conference on Thinking, denna gång till Bilbao, Spanien. Vid femtontiden hämtar Bengt och jag Agneta och Bosse .
Åker via Linköping, är där i god tid men flyget blir försenat med ca 45 minuter. När vi sitter där och väntar tar plötsligt den flygkapten som ska flyga oss, och som också väntar, mikrofonen och försäkrar oss med lugnande stämma att vi nog ska hinna med våra anslutningsflyg OM vi bara lyfter
inom en timme. Ett annorlunda positivt inslag, känns betryggande med någon som tar ansvar på ett praktiskt sätt. Man riktigt förstår att han nog kommer att skynda på processen, och sen trampa gasen i botten, eller vad de nu gör på flygplan.
Det gör vi. Vi landar i Amsterdam enligt kaptenens löfte i tid för att hinna. Snabba fötter har vi, tänker på tidigare
resor till ICOT då det var snöstormshinder.. Kanske gått troll i detta resande till ICOT?
Hinner med planet, men väskorna hinner inte…
Söndagen 28 juni
Tisdagen 30 juni
Programmet är enormt, ett par keynote-talare varje dag, däremellan entimmespass med 6-7 talare i olika rum, dessutom hundratals paper-presentationer, dvs forsknings- eller praktikerpresentationer av jobb de gjort och tankar de tänkt. Ca 20 parallella sådana kanske tre gånger varje dag. Men vi är över 1700 deltagare så vi fyller upp alla rummen bra.
Så det jag berättar om är bara axplock, hela konferensen kan ni se så småningom på video om ni vill.
Idag har jag bland annat lyssnat på Bruno Della Chiesa, som på ett trevligt sätt (dessvärre dock på spanska Smiley wink pratade om vad neuroscience kan ge utbildningsvärlden. Jag använde simultantolkningsredskapet vi fått låna, och ersatte Brunos röst med en kvinnlig tolks snabba översättning. Gick förvånansvärt bra, men man missade en del skämt och fick problem med att "läsa" kroppsspråket. Hans budskap kort var dock:
"det är ALDRIG för sent att lära nytt!" "lärandets värsta fiende är rädsla" och att det finns många vanföreställningar kring hjärnan som vi inte borde tro på längre, ex att bara 10% av hjärnans kapacitet används.
Tisdagen 30 juni
Tisdagen 30 juni
Onsdagen 1 juli
Onsdagen 1 juli
Torsdagen 2 juli
Fredag 3 juli
Ny bok är på gång snart, något att se fram emot!
De Bono till vänster i bilden
Fredag 3 juli
Söndagen 5 juli
Söndagsmorgon i Bilbao
Mulet, har regnat, lite pölar här och var. Ska man ta tröja?
Tar tröja, som dock åker av rätt snart. Inte något tröjväder i Spanien på
sommaren, även om det kan skvätta, ljummen luft som tvättats ren och mild av
regnet. Vandrar längs med floden , sightseeingbåten tutar förbi, men verkar
ganska tom än så länge. Upp på en bro, underbar utsikt mot mäktiga annorlunda
Guggenheimmuseet. Ner på andra sidan, strosar längs floden igen. En kyrkklocka
dånar mäktigt ut kallelse till mässa, luften ringer, den också
Upp på nästa bro, en hög och framtidsdesignad, över till
andra sidan floden igen. Väldigt högt uppe, försöker försiktigt gå fram till
broräcket för att ta dagens bild av Guggenheim, men nej.. Höjdrädslan slår till
och på löjligt darrande ben överger jag tanken att luta mig mot räcket. Den
häftigaste bilden blir aldrig tagen.
Kommer till det fantastiska konstverket utanför Guggenheim,
Jeff Koons enorma ”Puppy” täckt av tusentals blommor. Fotograferar den ur alla
vinklar. Ur floden stiger nu dramatiska dimmor , konstgjorda, men ändå. Sveper
in flodens vatten i sina mystiska slöjor , ackompanjerad av en ensam trumpet
som åstadkommer vemodiga melodislingor. Tårarna stiger i ögonen på mig, har
alltid varit lättrörd av sorgsen musik.
Vandrar tillbaka efter flodstranden, massor av människor har
samlats där nu, kanottävling på gång verkar det som.
Bilbao är en stad för människor, överallt samlas de, i gamla
stan igår kväll kunde man se familjer, mormor, föräldrar, barn, som bara
finpromenerade genom gatorna, gäng av ”gubbar” som drog från bar till bar, folk
som vi, som intog sin middag ute på trottoaren, sopbilar som stannade till i de
smala gränderna och samlade in säckar. Staden är otroligt ren och fin och
vänlig.
En stad för hundar dessutom, hela tiden lyckliga hundar som
promenerar och träffar andra hundar, mattar och hussar som har tid att låta dem
leka , och som är duktiga med bajspåsarna.
Jo, en stad att lägga i gilla-högen!
Nu drar vi vidare till San Sebastian!
Måndagen 6 juli
San Sebastian
Vi fixade en hyrbil på flygplatsen i Bilbao och lyckades ta
oss till San Sebastian med hjälp av den ingående GPS:n. Tur vi hade den i
själva staden, för det var enormt med bilar, trångt, absolut INGA
parkeringsplatser och inget svängrum överhuvudtaget. Vi passerade målet, som GPS:en uttrycker sig
utan att kunna stanna ens. Målet var hotell Europa mitt i stan. Ett varv till,
GPS:n omplanerade tåligt och ledde oss tillbaka igen. Fick syn på ett
parkeringsgarage och körde in. Fullt. En man som tydligen skötte om det hela
skakade på huvudet åt oss, men när vi frågade om hotell Europa sken han upp,
kom med en parkeringsbiljett och viftade iväg oss. Han skulle parkera åt oss.
Det var hotell Europas parkeringshus vi hade råkat komma in på.
Efter detta bestämde vi att där får bilen stå, vi stannar i
stan till lördag. Dyraste resan nånsin , men ändå.. Man ska inte utsätta sig
för onödiga faror.
Hotellet ok, trots en löjligt svag AC, ett par hundra meter
bara till den enorma halvmåneformade beachen La Concha och tio minuters
promenad till Gamla Stan.
Tisdagen 7 juli
På med baddräkten, visserligen lite växlande molnighet, men
lagom varmt och soligt för en bleksparris från Sverige.
Packar ryggsäck med badlakan från hotellet, en bok och
glasögon. På stranden vid tio-tiden på förmiddagen. Inte ensam ändå precis,
hundratals människor vandrar i vattenbrynet, målmedvetet. Precis som på
kvällarna, då vandrar de på gatorna i strida strömmar, nu i den våta sanden
istället. Havet håller på att dra sig tillbaka, ebb på gång. Det är stor
skillnad på ebb och flod har vi fattat, när det är ebb är sandstranden 40 m
bredare, när det är flod så slår vågorna direkt mot trappor och pirer och
sanden är nästan borta.
Jag går också längs med stranden, i vattenbrynet, njuter av
den våta fina sanden mellan tårna. Med jämna mellanrum fräser en våg upp och
slickar fötterna, vattnet är förvånansvärt varmt för att vara Atlanten. Men stranden
ligger ju skyddad innesluten i en bukt, så det kanske håller uppe värmen.
Sen ligger jag på min handduk i den varma sanden och vänder
min bleka nos mot solen som glimtar fram då och då. Blundar och låtsas att jag
är ensam med havet som brusar i bakgrunden och överröstar allt folk. Hav
kluckar liksom inte stillsamt, hav brusar, fräser, till och med ryter ibland.
Hav är vildare, grönare och vågorna är stora även när det är lugnt. Jag doppar
mig sen genom att bara vada ut och stå still, vågorna sköljer över mig och jag
känner den salta vilda smaken av hav.
På kvällen åker vi sen en sight-seeingrunda med buss,
avslutar efter det med att strosa runt i gamla stan, som en del av
folkmarschen, gå in på en bar, plocka åt oss pinxtos , en sorts stora tapas,
ett glas av traktens cider som hälls i glasen från hög höjd med särskild snits,
gå vidare till nästa bar och göra likadant. Det tillhör vanorna på denna ort
har vi hört sägas.
Fredagen 10 juli
Konsten att slappna av
Första veckan: konferens. Var är vi, vilka är här? Var är
konferensbyggnaden, programmet, vilka föreläsningar ska jag gå på. Dagarna går
fort, byter föreläsning varje timme, träffar massor av trevliga människor,
stora middagssällskap, skratt, skoj, pratar engelska, sena kvällar. Väldigt
trevligt, full fart.
Andra veckan: Åker till sömnig badort, ska stanna ett par
dar, sen måste vi ju fara runt och bese en massa platser. Vi bläddrar i kartor, söker på nätet, åker
iväg.
Nä, känner vi plötsligt, vi stannar här! På just detta
hotell, i just denna badort. Vi gör max en sak om dagen, inte mer!
Första dagen är det svårt, packar väskan vid halvtio för att
”göra” något. Ligger vid stranden sen, och känner plötsligt hur hela jag
bromsar in, i takt med vågorna som rullar över sanden…
Nu, fem dagar senare: Sover till halvtio (har inte hänt
sedan jag var tonåring för hundra år sedan ;), ligger och drar mig (man ska ju
inte överarbeta uppstigandet), går upp, drar borsten genom håret, ingen makeup (här
känner ju ingen mig, mer än Bengt, och han vet ändå sanningen) går ner till
frukost. Äter länge, långsamt, dricker starkt kaffe.
Sen vilar vi frukost innan vi tar itu med dagens utflykt,
eller med bad. Överdrev dock badandet,
eller solandet igår, så nu svider skinnet. Hoppar över lunchen, frukosten var
ju så sen, tar lite siesta sen eftermiddag. Läser bok, skriver lite, tittar på
film. Sen är det dags för promenad till gamla stan och slött leta efter
lämpligt ställe att inta middag. Intar middag, plus ett glas vin kanske,
samtalar om inget särskilt, bara lite världshändelser eller nåt annat lättlöst,
strosar hem till hotellet i den ljumma natten, tittar på havet som har
återintagit stranden och fyllt den med vågor.
Mina axlar, som vanligen sitter strax under öronen, har nu
sjunkit ner till s k ”axelhöjd”, kanske till och med lägre, så också
blodtrycket förhoppningsvis. Man får träna på att slappa, trägen vinner!
Senaste kommentaren
Hej Bitte !
Tack för julkortet ! Hittade inte igen er adress. GOD Jul och gott Nytt år från Elle och HE
Ja, de var mycket bra och professionella.
Hej Bitte! Har följt dig lite på Facebook. Ser att du gjort en ryggoperation i Sthlm och att du mår bra nu. Roligt höra. Jag har ryggont, kanske spinal stenos. Rek. Du kliniken i Sthlm? .
Roligt att läsa om uppväxten på Vasagatan. Jag bodde själv i nr 13 på 60-talet och log igenkännande av din beskrivning av lekparken och det "stora " berget 🙂